Folkbildning är en från början nordisk kulturföreteelse. Uttrycket för folkets bildning skiljer sig mellan de nordiska länderna men den gemensamma institutionen är folkhögskolan – en fri skolform för vuxna medborgare vilkas livserfarenhet är grunden och utgångspunkten för vidare studier.
Idégivaren till folkhögskolan var prästen och förkunnaren NFS Grundtvig. I romantikens anda såg han det danska folket med ett språk och en gemensam kultur som en nationell enhet. Upprinnelsen till Grundtvigs koncept var dennes reaktion mot den danska kulturen och utbildningens influenser från Tyskland under 1800-talets första hälft. Grundtvig ville ställa folkbildningens ”levande ord” mot epistemologi och latindrill. Grundtvigska traditionen har allt sedan dess varit starkt företrädd inom folkhögskolorna i Danmark och Norge. Svenska folkhögskolor har även de inspirerats av Grundtvig men dennes andliga förkunnande, där begrepp och termer som väckelse och ”hjärtats bildning” förekom, passade inte riktigt i det svenska samhället. Allmänt kan man säga att den danska folkbildningen härrör ur den romantiska traditionen medan den svenska kommer från 1700-talets upplysning.
Grundtvig var i hög grad inspirerad av romantikens idéer men han var även kristen. Den svenska folkbildningen har och andra sidan varit, och är, inspirerad av Kants idéer. Den har ett starkt rationellt drag jämfört med den danska, dvs. ”förståndets bildning” framför ”hjärtats bildning”. Den var, och är, också mer inriktad på bokliga studier och självverksamhet. Studiecirkeln framhävs som den mest typiska formen för folkbildning i Sverige och kan påstås vara en svensk uppfinnig, ett nationellt särdrag inom folkbildningen.
Man brukar påstå att den svenska folkbildningen har sina rötter i de klassiska folkrörelserna – frikyrkorörelse, nykterhets- och arbetarrörelse. Studiecirklar och folkbibliotek växte fram parallellt med dessa. Men folkhögskolan uppstod med bondeklassens nationella och politiska strävan. De första folkbildningsprojekten genomfördes dock innan folkrörelserna uppstått och byggde på en patriarkalisk bildningssyn.

Folkrörelsernas påverkan styrde folkbildningen i en ny riktning i samhällets utveckling. Den klassiska benämningen bildning ”för folket” fick tillägget bildning ”genom folket” genom Oscar Olsson. Olsson, även kallad ”studiecirkelns fader”, myntade begreppet självbildning. Den grundläggande tanken var att bildning ”för folket, genom folket” skulle leda till att folkrörelserna kunde åstadkomma samhällsförändringar genom sina medlemmar. Folkbildningen blev således en del av en kulturkamp där rådande uppfattningar och normer utmanades. Kopplingen till arbetarrörelsen gjorde att merparten av all profan folkbildningsverksamhet blev starkt socialistiskt färgad. Olsson själv var socialistiskt präglad, politiskt aktiv inom Socialdemokraterna och uttalad humanist.
Då folkrörelserna gjorde anspråk på och sedan övertog folkbildningen etablerades två teser: ”Folkbildningen ska vara fri och frivillig” samt att folkrörelserna inte åtar sig något, utan tar, på eget initiativ, sin uppgift.
Bildningstanken var inte ny när den svenska folkbildningen tog form. I Europa hade idén om människans bildning lagts av bland andra Kant, Hegel och Rousseau under perioden 1760-1820. Det var först hundra år senare som dessa idéer omformades och implementerades i norden.
Till en början var studiecirkeln, som idag påstås ha använts som begrepp över hundra år, ett redskap som arbetarna kunde dra nytta av. Tillsammans lärde sig arbetarna att räkna, läsa och skriva. I senare skede kom även språkstudier, slöjdstudier och kulturarrangemang in i arbetarnas folkbildning. Men under 1900- talet anammade folkrörelsernas förespråkare, och därmed folkbildningen, teser ur den kulturmarxistiska skolan. Idag kan man se folkbildningens aktörer inte bara som starkt influerade av socialismen utan även som framträdande aktörer inom den liberala och politiskt korrekta idévärlden.
Under 1900-talets första decennier var folkbildningen en utbredd och vedertagen form av utbildning. En utbildning på någon av Sveriges folkhögskolor ansågs vara en god merit och förutsättning för att erhålla en position i samhället. Många av de människor som engagerade sig i folkbildningen under 30-, 40- och 50- talen blev senare politiker, tjänstemän eller erhöll andra viktiga befattningar i samhället.
Ända fram till mitten av 1900-talet var folkbildningen i händerna på folket. Sedan kom förändringar. De personer som tagit position inom politiken, via folkbildningen, ansåg att utbildningsformen var så viktig att staten borde stötta den på olika sätt, inte minst ekonomiskt. Naturligtvis togs initiativet i all välmening, men bidraget till de etablerade folkbildningsorganisatörerna, studieförbund och folkhögskolor, ledde till att dessa blev strikt styrda av statens bidragssystem.

I den vidaste mening kan man påstå att bildning är den utvecklingsprocess varje människa genomgår. Den utvecklingen sker inte i isolation utan är påverkad av det samhälle hon lever i, den miljö hon är uppvuxen i och det arv hon bär på. Individen tillägnar sig information, upplevelser och erfarenheter varpå hon förkastar viss kunskap, antar ny. I den bemärkelsen är bildning något som finns i mötet mellan individens erfarenhet och de kollektiva som människan gjort. Detta sker där människor möts: i hemmet men även i offentligheten: på arbetsplatser, samlingsplatser, i föreningar. När de västerländska samhällena växte fram och demokratiserades etablerades dessa ”offentligheter” för fritt meningsutbyte. De blev förutsättningar för att folket skulle kunna delta i gemensamma angelägenheter i samhället.
När Sverige utvecklades mot parlamentarism och industrialism uppstod det likande typ av offentligheter. Skillnaden från Europas bildningsplattform låg i att det i Sverige var arbetarklassen som bar fram dessa offentligheter.
Man brukar ofta framhäva att studiecirkeln är en form av studier som tillåter erfarenhetsutbyte och att folkbildningen lägger deltagarnas erfarenheter till grund för studierna. Men bildning är samtidigt något mycket mer omfattande än dess sociala former. Människan har förmågan att skriva, avbilda och förmedla sina erfarenheter och sprida sin egen uppfattning. Tidigare ansågs det vara välutbildade människor som kunde ägna sig åt dessa former av kultur, medan den stora massan stod utan insyn eller möjlighet. De personer inom de tidiga folkrörelserna som talade om folkets rätt till bildning såg ingen större skillnad på olika former av kultur. De menade att det fanns ett gemensamt mänskligt kulturarv som var förbehållet en liten grupp eller ett fåtal i samhället och att detta arv skulle bli en tillgång för alla. Det som sågs som ett privilegium för få som skulle erövras och bli allas möjlighet.
I dag finns tio studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige. Dessa finansieras i stor utsträckning av skattemedel. Fler studieförbund är på väg att etablera sig, bland dessa Ibn Rushd på vars hemsida, www.ibnrushd.se, man kan läsa följande:
”Vår vision är att islam ska vara en självklar del av Sverige. Det ska inte vara något konstigt att vara svensk muslim. Vår uppgift är att stärka muslimer i Sverige och att ge ickemuslimer mer kunskap om islam.”
Nedan citat ur rapporten ”Ibn Rushd- ett nytt studieförbund” av docent Lisbet Eriksson:
”Ur den synpunkten finns det väl utrymme för en ny nisch möjligen /…/ Vi
har genom samarbetsavtal organiserat så väldigt många utav de muslimska
grupperna, speciellt de bosniska och vi fortsätter att skriva avtal med sådana
organisationer. Där kommer vi att uppleva en stark konkurrensyta och
det gör vi redan. Hitintills upplever vi att vi har segrat, men inte självklart
att vi gör för evig tid. Ibn Rush har försökt, speciellt i Örebro, att få in dem
under sin hatt, men vi har gått till motoffensiv och lyckats behålla dem.”

Utöver att ett nytt studieförbund, vars demokratiska plattform eventuellt kan ifrågasättas, är det oroväckande hur den socialistiska och kulturmarxistiska doktrinen som Oscar Olsson tillförde folkbildningen har vuxit sig stark och innebär att samtliga folkhögskolor och studieförbund idag har en agenda med integration och mångkultur som ledstjärnor. Detta oavsett om studieförbundens eller folkhögskolornas ägare råkar vara borgare eller socialister. Att staten i sin tur pumpar in miljontals kronor i folkbildningen gör situationen än värre. Skattemedel går dagligen till mångkulturella möten, stöd till invandrarföreningar, multi-kultifestivaler, afrikansk dans och mycket annat inom samma sfär.
En föreställning att studieförbundet och folkhögskolorna skulle ha någon form av självaktning och inte följa den politiskt korrekta agendan, utan rentav öppna upp för en genuin demokratisk dialog, går snart i kras genom att ta del av information om de gemensamma projekt aktörerna driver. Nedan två exempel från webbsidan www.typisktsvenskt.se :
”Sverige är julgran och Kalle Anka på julafton, majbrasa, midsommarstång och många små grodor.
Sverige är kräftor, kebab, bagels, sushi, nygrillad röding och falukorv.
Sverige är hängmörat kött, saltat kött och inget kött alls.
Sverige är demonstranter och syjuntor.
Sverige är gult och blått, rött och grönt, rosa och ibland lite grått.
Sverige är ja och nej och nja och lagom. Jättelagom!
Sverige är å ena sidan. Å andra sidan.
Sverige är massor av språk och mängder med dialekter.
Sverige är landsbygd och by. Tätort och förort. Och en och annan storstad.
Sverige är åker och äng, skog, mera skog, sjö, himmel och hav och allt däremellan.
Sverige är dyslektiker, elektriker och skeptiker.
Sverige är minoriteter och mexitegel, bandybollar och studiecirklar.
Sverige är kyrktuppar och moskéer, lösgodis och fredagsmys.
Sverige är tulpaner och turbaner, folkdräkt och spritt språngande naket.
Sverige är lika och olika. Och lika olika.
Sverige är och ska vara omtanke och kunskap, respekt och empati.
Sverige är och ska vara åsiktsfrihet, jämställdhet och demokrati.
Framför allt är och ska Sverige vara frihet för alla. Här ska alla ha samma rätt att existera och utvecklas. Här ska det finnas acceptans för olikheter.
Ingen annan bestämmer vem du är. Det gör du själv!
Så typiskt svenskt! Så typiskt bra!”
”Det finns partier i Sverige som bygger sin politik på människors rädsla för det okända, som vill lägga beslag på och definiera vad som är svenskt. Händelseutvecklingen i Europa, med en allt djupare etablering av extremistiska partier, är ett faktum också i vårt land. Intoleransen har fått ett politiskt alibi och därigenom skapas en slags normaliseringsprocess där åsikterna smyger sig in bland både politiker och allmänhet. Vem säger ifrån, innan det är för sent?
Var inte passiv! Visa var du står. Att möta människor och förmedla kunskap är det bästa vi kan göra för ökad jämlikhet och mångfald.”
Från samma webbsida:
”Den 21 juni hölls ett inspirations-möte för upropet Alla lika värde – Typiskt svenskt på hotell Malmen i Stockholm.Folkbildningsförbundets Maicen Ekman och Cristine Cars-Ingels läste uppropet.
Inspirationstalade gjorde: Kajsa Lindohf, Expo, Monica Stolpe Nordin, Studieförbundet Vuxenskolan, Robert Bronett, cirkusdirektör och Jacqueline Kothbauer, journalist och affärsutvecklare inom sociala media.”
Det bör tilläggas att stor del av den folkbildning som bedrivs idag fortfarande består av träslöjd, vävning, läscirklar om historia, kultur, släktforskning osv. Många människor söker sig till studieförbunden för att förkovra sig i traditionella folkbildningsämnen, utan att vara särskilt politiskt engagerade. Men vad som serveras deltagarna är ett svammel av politik, folkbildning och indoktrinering. Eller vad sägs om en träslöjdscirkel där deltagarna tvingas sätta av en viss del av studietiden att diskutera och förhärliga mångkulturen?
Man kan helt enkelt säga att folkbildningen står i särklass vad det gäller att driva politisk korrekthet. Andra aktörer som media, politiska partier och organisationer bleknar i jämförelse.
I sin ursprungliga form är folkbildningen en utmärkt metod för individen, gruppen och samhället i stort. En ärlig, öppen dialog ger deltagarna en insikt i hur andra ser och förhåller sig till olika ämnen, situationer och idéer. Det sociala blandas med information, vilket förankrar kunskapen hos deltagarna på ett sätt som andra studier ofta inte lyckas med. I folkbildningen finns också respekt för avvikande åsikter och yttringar. Det finns ingen åsikt som är ”rätt” eller ”fel”. Men detta är dagens folkbildningsaktörer inte beredda att tillämpa.
Kommentarer:
Nedan finns en sammanställning över var skattemedel går inom folkbildningen och där finner vi att Studieförbundet Ibn Rushed erhöll 13 300 t.kr 2010 medan ett annat nytillkommet studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet, erhöll 56000 t. kr. Den som vill förkovra sig ytterligare i statistik, ekonomi och folkbildningens politiska agenda behöver inte leta länge efter uppgifter. Ta en titt på länkarna nedan.
Folkbildningsrådets fördelning av folkbildningsanslaget 2010 (tkr)
10 studieförbund 1 636 982
Grundbidrag (60%) 970 849
Kulturbidrag (10%) 161 808
Förstärkningsbidrag för deltagare med funktionsnedsättning
eller brister i svenska språket (12%) 194 170
Verksamhetsbidrag (18%) 291 255
Bidrag i särskild ordning
Studieförbundet Ibn Rushd 13 300
Kulturens Bildningsverksamhet 5 600
150 folkhögskolor 1 576 435
Basbidrag, 550 tkr/folkhögskola 82 500
Utvecklings- och profileringsbidrag,
300 tkr/folkhögskola 45 000
Volymbidrag
(867 497 deltagarveckor x 1 480 kr) 1 283 895
Förstärkningsbidrag för deltagare med funktionsnedsättning
eller brister i svenska språket 161 600
Fortbildningsinsatser för personal 940
Gemensamma insatser 2 500
Folkbildningsrådet 46 202
Myndighetsuppdrag 24 200
Särskilda insatser inom flexibelt lärande 8 432
Medlemsuppdrag
Folkbildningsnätet 5 300
Folkhögskolornas informationstjänst 7 270
Folkbildning – Learning for Active Citizenship 1 000
Länkar:
http://www.studieforbunden.se/Pdf/Valsatsning_2010/Exempelsamling_olikheter_berikar_100301.pdf
http://www.abf.se/Om-ABF/Medlem-i-ABF/Medlemsorganisationer/
Folkbildningsrådet
http://www.folkbildning.se/Folkbildning/
http://www.folkbildning.se/Folkbildning/Studieforbund/
Rapporten ”Ibn Rushd- ett nytt studieförbund” av docent Lisbet Eriksson finns att hämta som PDF på Folkbildningsrådets hemsida.