Skip to content

Kontroversiella kändisar

fredag, januari 6, 2012


Vi inleder året lite lättsmält efter en tids uppehåll på denna blogg.

Nicolas Sarkozy, David Cameron och Angela Merkel har, som många vet, förklarat mångkulturens död. I Sverige är det endast Sverigedemokraterna som har ifrågasatt mångkulturen på allvar, men detta har ofta viftats bort med löjliga argument. Senast regeringens sida på nätet med bemötande av “nätmyter”, om man nu kan placera denna under rubriken mångkultur.

Någonstans läste jag påståendet att det är kändisarna som sätter åsiktsagendan i ett land. Det kan kanske vara sant om man samtidigt inser att de åsikter som framförs är selekterade av den media dessa framförs i. Men ibland slinker det igenom en och annan kritisk röst. Slinker igenom väl medvetet kan hända, så media ska ha något att vräka ut sitt hat över och få möjligheten att lära oss mediokra medborgare att veta hut? Nå, låt oss titta på vad några av dessa kändisar har att säga. Vi börjar utrikes. Och med inte mindre än Monty Python medlemmen John Cleese som säger att han inte längre känner igen London:

I’m not sure what’s going on in Britain. Or, let me say this – I don’t know what’s going on in London, because London is no longer an English city… That’s how we got the Olympics…. They said we were the most cosmopolitan city on Earth. But it doesn’t feel English.
I had a Californian friend come over two months ago, walk down the King’s Road and say, ”Where are all the English people”?

Vi fortsätter med musikern Morrissey, som gärna uttalar sig kontroversiellt. Denna gång om invandringens konsekvenser och om att den brittiska identiteten har försvunnit:

England is a memory now. The gates are flooded and anybody can have access to England and join in. Although I don’t have anything against people from other countries, the higher the influx into England the more the British identity disappears. So the price is enormous. Travel to England and you have no idea where you are. It matters because the British identity is very attractive. I grew up into it and I find it very quaint and amusing. Other countries have held on to their basic identity, yet it seems to me that England was thrown away.

Minns ni den ilskna, skäggiga dvärgen i Peter Jacksons film ”Sagan om ringen”? Skådespelaren heter John Rhys-Davies och 2004 uttalande han sig om Europas framtid:

There is a demographic catastrophe happening in Europe that nobody wants to talk about, that we daren’t bring up because we are so cagey about not offending people racially. And rightly we should be. But there is a cultural thing as well… By 2020, fifty percent of the children in the Netherlands under the age of 18 will be of Muslim descent… And don’t forget, coupled with this there is this collapse of numbers. Western Europeans are not having any babies. The population of Germany at the end of the century is going to be 56% of what it is now. The populations of France, 52% of what it is now. The population of Italy is going to be down 7 million people.

Men visst har vi några frispråkiga svenskar också, som får avsluta detta inlägg.

Kjell Bergqvist skapade rabalder för många år sedan, då i debattprogrammet Diskutabelt. Bergqvist tycktes tröttna på att bli ställd mot väggen och högg ifrån. I affekt och med oklart syfte sa Bergqvist till Tom Hjälte bland annat:

du gör ju inte reklam för invandrare kan jag säga

Ulf Brunnberg var värd för Sommar på Sveriges Radio 2011 och även om han inte på långa vägar var lika kontroversiell som Bergqvist så fick han in en hel del poänger kring feminism och miljöideologi.

En klassiker vid det här laget är Paolo Robertos massiva kritik mot feminismen, då han blev intervjuad av Sveriges Radio. På frågan om han var feminist svarade han att han var “militant motståndare till feminismen”. Och hade bra på fötterna:

Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.

Sist, men inte minst, allas vår Leif GW Persson som fick utstå massiv kritik från Hasse Aro i programmet Efterlyst: på grund av att han konstaterar fakta – ur ett sakkunnigt perspektiv. Det vill säga att invandrare begår fler brott. Punkt slut.

Länkar

John Cleese
https://www.youtube.com/watch?v=vJVVVtZGYeM

Morrissey
http://www.metro.co.uk/showbiz/77494-morrissey-british-identity-lost

Kjell Bergqvist
http://www.youtube.com/watch?v=zwIeAFTS3Tc

Ulf Brunnberg
http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/3272462.mp3

Paolo Roberto
http://www.youtube.com/watch?v=CEZ7uta14nw

Leif GW Persson
http://www.youtube.com/watch?v=fHD93I6VdaY
http://www.youtube.com/watch?v=IPhe3IWe6r4

Filed in Okategoriserade | | Comments (6)

Farm Aid

söndag, augusti 7, 2011


Axess TV visade nyligen en serie dokumentärfilmer under titeln ”Historien om pop och politik” (2003). En rad kändisar från pop- och rockgrupper intervjuades och förklarade sina engagemang i politiska frågor. Dokumentären visade snart att kändisar främst engagerar sig i frågor där en praktisk lösning av problem ska kunna avkrävas beslutsfattare: utrota svält, stoppa krig, bojkotta regimer, öka toleransen för HBT personer osv. En smula naivt kanske, men visst, det låter fint och politiskt korrekt.

Avsnitt fem i serien avhandlar insamlingsgalor. Milstolpe för dessa galor anses vara Live Aid. I dessa sammanhang förekommer den excentriske Sir Bob Geldof, som var initiativtagare till galan med stort g. I dokumentären erkänner Sir Geldof att han hoppats på att samla in en mer ”behändig” summa pengar som hade varit enklare att administrera. Så blev inte fallet då det fullkomligt rasade in pengar vilka sedan spreds okontrollerat i Etiopien- landet som var föremål för insamlingen pga. rådande svältepidemi.
Kritiska röster har senare påpekat att pengarna skulle ha lett till raka motsatsen till hjälp – och orsakat över 100.000 människors död.

A strong case can be made for Live Aid’s achievements. According to one Ethiopia expert, Alex de Waal, the relief effort may have cut the death toll by between a quarter and a half. The problem is that it may have contributed to as many deaths.

- The Guardian

Vad kan sägas om detta? Ja, det påstås att Sir Geldofs radikala vänsteråsikter styrde pengarna till NGO – Non Governmental Organizations – var av vissa kan anses vara terrorgrupper i och omkring Etiopien. Detta, i samband med förändringar i världspolitiken under Glasnost-eran, kan ha eskalerat den ansträngda situationen i landet vilket i sin tur ledde till fortsatt svält.

Efter fiaskot med nästa stora gala, Net Aid, var insamlingsgalornas tid över. Åtminstone ur ett globalt perspektiv. Men så plötsligt ställer sig den ärrade, erfarne countrysångaren Willie Nelson frågan: varför skickar vi iväg så mycket pengar utomlands när bönderna här hemma tvingas till konkurs? Nelsons insikt i att de amerikanska bönderna är ”the backbone” i landets ekonomi ledde till det nationella projektet Farm Aid. Farm Aids ide är enkel: samla in pengar till behövande bönder så de kan fortsätta ge folket mat och utveckla landets ekonomi.

Farm Aid works with local, regional and national organizations to promote fair farm policies and grassroots organizing campaigns designed to defend and bolster family farm-centered agriculture. We’ve worked side-by-side with farmers to protest factory farms and inform farmers and eaters about issues like genetically modified food and growth hormones. By strengthening the voices of family farmers, Farm Aid stands up for the most resourceful, heroic Americans—the family farmers who work the land. Farm Aid’s Action Center allows concerned citizens to become advocates for farm policy change.

- FarmAid

Vid sin sida har Nelsson med sig Neil Young och John Mellencamp. Genom åren har en rad kända artister spelat vid insamlingskonserter: Johnny Cash, Jon Bon Jovi, Jerry Lee Lewis, John Denver, John Fogerty m.fl.

Så vad skiljer globala insamlingsgalor med mega kändisar och Farm Aid? Willie Nelsons initiativ har överlevt i 25 år och har samlat in 39 miljoner dollar som oavkortat gått till amerikanska bönder. Nelson påstår i dokumentärfilmen att han har full koll på vart pengarna tar vägen – han signerar varje check själv.
Det finns en långsiktighet i Farm Aids arbete, vilket byggt upp ett förtroende hos bönderna och dessutom har Farm Aid hjälpt dessa rent konkret med att lösa dyra lån eller investerat i nya maskinparker.
Farm Aid säger sig bygga från gräsrötterna och uppåt, något de verkar ha lyckats med i mångt och mycket. Målsättningen att hjälpa bönderna är också fullt realistisk.
Jämför man detta med gigantiska, globala insamlingsgalor där målsättningarna oftast är, i praktiken, fullständigt orealistiska (t.ex. utrota världssvälten) och där insamlade medel inte alltid når fram eller underminerar befolkningars möjligheter att själva överleva och utvecklas – utifrån egna förutsättningar – så faller de globala initiativen platt. De utgör i bästa fall en arena för kändisar att stärka sitt kändisskap och att låta bidragsgivare/konsertbesökare få uppfattningen att de bidrar till något gott. I sämsta fall utgör de en ”Sir Geldof” och ser till att fler människor dör eller hamnar i svältmiljöer.

Och appropå det: Sir Geldof fortsatte sitt korståg att förbättra orättvisor och öka på svälten genom att dra igång Live8, 2005.

För oss i Sverige kan det vara intressant att ta sig en funderare på hur det skulle gå om vi försökte oss på ett liknande initiativ som Farm Aid: att få kändisar att samla in pengar till en relativt etnisk homogen grupp arbetare med historisk och traditionell förankring (valfri kategori). Kanske kan TV4 direktsända galan?

Filed in Okategoriserade, Samhälle | | Comments (7)

Oroad läsare

söndag, juli 31, 2011

Det kom ett mail från en oroad läsare. Jag har, efter mailskribentens godkännande, fått möjligheten att lägga ut mailet i sin helhet nedan. Längst ned länkar till artiklar som berörs i mailet (dessa har jag letat upp själv och jag antar att det är dessa mailskribenten syftar till).
Eventuella svar kan lämnas i kommentarsfältet.

————————————————————————————
Hej Marcus
Jag har läst din blogg då och då och tycker en del saker du skriver är intressant. Jag har tänkt skriva ibland och säga att det är bra att du skriver, men det har inte blivit av. Men nu skriver jag, efter terrordådet i Norge. Anledningen är allt det som Aftonbladet och andra media skriver eller pratar om. Det känns verkligen oroväckande. Du verkar ha lite koll på samhällsfrågor så du kanske kan hjälpa mig med svar?
Det påstås i media att även om gärningsmannen är fast så har många en kollektiv skuld i det som hände. Sverigedemokraterna sägs ha pratat om samma saker som gärningsmannen. Jag röstade inte på dom men min granne gjorde, så han måste väl på nått sätt vara medskyldig? Men sen hörde jag att gärningsmannen hade gillat filmen Sagan om ringen. Den såg jag på tv när SVT sände den och gillade den. Är jag också medskyldig då?
Det där med sociala medier är jag inte så bekant med. Jag är väl lite gammaldags. Men att det är en applikation för terrorister att kommunicera med är väl ganska klart nu efter att gärningsmannen upptäcktes ha facebook på sin dator. Sen hörde jag att tre miljoner svenskar har facebook. Ska alla in på polisförhör nu? Det kommer ju ta hur lång tid som helst att reda ut det?!
En annan sak som jag tänkte på. Det där med vapenlicens och så. Jag kom att tänka på en författare som var snabb med att skriva under på allt det som Aftonbladet sagt senaste tiden. Det är Jan Guillou. Han måste på nått sätt vara på samma nivå som gärningsmannen: han är politiskt medveten, vit man, han har vapenlicens, han känner till och har skrivit om korsriddare och dessutom skrivit deckare där det i detalj framkommer information om vapen och sprängämnen. Nästan som man kan se det som manualer för hur man börjar terrorism, för jag har läst några av hans böcker. Han måste ju sitta i häkte nu antar jag.
Jag läste nyss på Aftobladet att Jonas Gardell talat vid en manifestation. Det är nog bra att folk kommer samman och kan bearbeta sorg. Men han sa tydligen såhär:

Gardell redogjorde för de olika kön, religioner, nationaliteter och sexuella läggningar som finns i hans familj.
– Det är vi som är den normala familjen. Det är vi som är Sverige.
– Låt oss sörja nu. Men sen – gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, gå med i en prideparad, göm en flykting och idka nolltolerans mot hatet, sa Jonas Gardell.

Vad menar han då? Alltså det där med att det är vi som är Sverige och normala familjen? Jag trodde att den stora majoriteten i landet var heterosexuella, passiva medlemmar i kyrkan och möjligtvis med nån Polak eller Tysk i släkten.
Men hans uppmaningar är ju kloka. Att engagera sig alltså. Jag undrar bara om jag kan gå med i Sverigedemokraterna, de är väl ett demokratiskt parti?, för att visa mitt stöd? Och Pridefestivalen är faktiskt en bra idé och det är ju snart också. Kanske kan man ringa och visa sitt stöd för offren i Norge genom att bjuda in Imamer till Pride?
Ja det är otäckt hur många politiska saker det kom ur allt det där hemska. Det liksom började på ett sätt och nu verkar det ha blivit nått helt annat. Som om de med inflytande passade på att utnyttja situationen kan man säga. De sa ju att Sverigedemokraterna gjort bort sig genom att använda situationen i eget syfte och sen verkar det ha varit grejen för att de själva ska kunna göra det, eller?

Ja, ja, nu orkar jag inte skriva fler frågor, men har du tid att svara blir jag glad. Jag ska ringa och säga upp mitt medlemskap i Svenska kyrkan nu. Jag står kvar där som medlem fast man inte behöver längre. Det har ju inte varit så farligt tidigare, mest kostat på skatten faktiskt, det är dyrkt!, men nu vill man ju inte förknippas med terrorister, så det är bäst att gå ur.

Hälsningar,
Maria J.

—————————————————————————————–
Länkar kopplade till mailet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article13368384.ab

http://dagbladet.se/ledare/1.3751877-sd-bryggar-over-till-extremism

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13377684.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/terrordadetinorge/article13395566.ab

Filed in Okategoriserade, Samhälle | | Comments (7)

Fansen har tröttnat…

söndag, juli 24, 2011


Kritik kring medias rapportering av nyheter, debatter och analyser kan lätt uppfattas falla inom ramen för känsliga samhällsfrågor och känsliga politiska frågor. Men personer som läser systemkritiska artiklar och bloggar inser snart att implementeringen av den politisk korrekta doktrinen och det senmoderna samhällets normer får en verklig effekt i vardagen. Till sist så upptäcker även gemene man kopplingen mellan verklighetsfrämmande politiska beslut och konkreta förändringar i samhället.
Nyligen hittade undertecknad ett upprop på nätet. Det handlar om att fotbollsfans tröttnat på den mediala återspeglingen av supporterkulturen i Sverige – och har även insett att media är den egentliga makthavaren i landet.
På uppropets hemsida, Positiv Läktarkultur – ett initiativ som stöttas av över 30 supporterklubbar- skriver initiativtagarna uppfriskande rakt på sak kring medias vinklade rapportering av läktarvåldet och hur politiker, långt från sakkunniga, tar beslut som baserar sig på kvällstidningarnas löp (får man anta).
Det är intressant hur öppet kritiska Positiv Läktarkultur ställer sig till medias rapportering och hur tydligt de påvisar kopplingen till politiska beslut – som påverkar en stor mängd människor som aldrig skulle fundera på att bruka våld. Människor som vill stötta det fotbollslag de känner solidaritet med – helt enkelt. Och de är i majoritet, såklart. Men inte enligt media.

På Positiv Läktarkultur finner man följande:

Mediarapporteringen
Förmedlandet av en snedvriden bild av verkligheten skapar en politisk korrekthet. Man ger en bild av att våldet eskalerat, när faktum är att det motsatta skett. Den politiska korrektheten accelererar per automatik och leder till en skadligt ensidig debatt.

Bristande rättssäkerhet
Politiker och SvFF hetsas till snabbt agerande – vilket leder till att man försöker finna lösningen till ett problem man inte är insatt i. I panik låter man ta fram lagar och regler som kränker våra grundläggande principiella rättigheter.

Konsekvenserna
Den nya och aggressiva attityden i media tvingar fram godtyckliga lagar och regler som kommer få direkta konsekvenser i form av ett stort publikbortfall i svensk fotboll. Klackarna kommer nämligen att bli vingklippta, vilket leder till bortfall inom sittplatspubliken. I det långa loppet skadar detta givetvis svensk fotboll.

Visst låter det bekant? Fast då i andra sammanhang…

Positiv Läktarkultur är en frisk fläkt. För att det finns människor där ute som höjer rösten när den politiskt korrekta doktrinen sipprar ner och gör sig till känna i det dagliga livet. För att initiativet påvisar att den politiskt korrekta doktrinen inte bara handlar om invandringspolitik eller mångkultur, utan även i andra aspekter i det samhälle vi lever i– från barnböcker på förskolan till fotboll till inkvotering på arbetsplatser.


http://www.positivlaktarkultur.se/

Filed in Okategoriserade, Samhälle | | Comments (4)

Kosheravslutning på stolthetsfestival?

söndag, juli 10, 2011

Bästa Rabbi David Lazar,

Undertecknad och Ni delar mycket i trosfrågor, då vi båda har Den Heliga Skrift som fundament i vår tro. Ni som jude, jag som kristen.
Till min stora förvåning snappade jag nyligen upp en text i nyhetsflödet vilken påstår att Ni ska hålla en ”regnbågsshabbat” vid Pridefestivalens avslutning i Stockholm.
Jag är säker på att Ni, med Er position och kompetens, fullt ut förstår innebörden av Pridefestivalens syfte och vilka människor som festivalen har som målgrupp. Med detta i åtanke vill jag ställa några frågor till Er.

Rabbi Lazar: har Ni helt slutat att förlita Er på Den Heliga Skrift? Det är motbjudande att påvisa nedanstående för en Rabbi, men tyvärr känner jag mig manad.

I Mosebok finner vi följande:

Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.

3 Mos 18:22

Vidare kan man utröna att Lagen säger att brott mot ovan nämnda innebär att vederbörande ska

utrotas ur sitt folk

3 Mos 18:29

Gäller dessa regler bara personer av judisk börd? Och om så, vad ligger till gagn för troende judar att möta personer som bryter mot Lagen?

Det vore intressant att höra hur Ni går vidare i denna prekära situation som Ni avser skapa samt höra Er tolkning av följande:

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ‘Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden…’ Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

1 Mos 1:27,28;2:24

Med vänliga hälsningar,
Marcus Larsson

Ps. Jag hörde också att Ni genomfört samkönad judisk vigsel, men det måste vara ett märkligt rykte på internet. Jag beklagar att Ni måste utstå sådana påhopp. Ds.


Länk till nyheten

Filed in Okategoriserade | | Comments (5)

Kurtlar Vadisi: Filistin

fredag, maj 20, 2011


Kurlar Vadisi: Filistin eller Valley of the Wolves Palestine är en halvtaskig actionrulle. Nej vänta. Det är en rätt hyfsad propagandafilm. Eller rent av en kombination av båda.
Kurtlar Vadisi: Filistin är i sin uppbyggnad enkel: det är ett klassiskt actiontema som presenteras och det finns en hyfsad intrig. Som i många andra actionfilmer, kanske de flesta, finns inga gråzoner. Det är uppenbart vem som är skurk och vem som är god. Ingen riktig finess att tala om med andra ord.
Utöver närstider, helikoptrar, explosioner och en aldrig avtagande elstrid så finner vi ett gäng stenhårda militärer, ideologiskt drillade och som aldrig tvekar att trycka av. Motståndarna har också några hårda grabbar: tränade av Turkisk militär, välklädda och med sina händer som dödliga vapen. Och visst finns hon också med i intrigen. Kvinnan. Den där medlande länken, en människa som står mellan allt våld och elände, mellan två parter, och som vill se försoning.
Med andra ord: alla ingredienser för en helt okej actionrulle finns. Skillnaden ligger i att i Kurlar Vadisi: Filistin är det judarna som är the bad guys. Det är inte de stela tyskarna med brytning eller vita motorcykelsnubbarna. Nej, judarna har lämnat sin martyrroll hos Spielberg och blivit hårdnackade, hänsynslösa mördare.

Objektivt sett, om man lyckas bortse från att det faktiskt är en smula uppfriskande att se “omvända” förhållanden än vad som brukar förekomma i filmer, så måste man snart konstatera att här lämnas inget rum för reflektion eller tveksamhet. Judarna är onda.
I filmen marknadsförs många av de påståenden som ofta cirkulerar kring Israel, förintelsen och judarna: judarna planerar utrota Palestinierna och på brutalaste sätt möjligt, de drar nytta av förintelsen, de ser sig själva som det utvalda – därmed överlägsna- folket, de ser andra människor som avskum, de är egoistiska och hänsynslösa etc.
Om man skulle försöka fortsätta vara objektiv kan man också säga att filmen skulle, i rätt stor utsträckning, kunna rubriceras dokumentär. Med det menas: konflikten i Mellanöstern är långt från en trevlig historia och i filmen framgår det med all önskvärd tydlighet. Visserligen har de flesta i västvärlden redan förstått eller anat vilken situation som råder, men kanske inte fått den beskriven så tydligt, och visuellt, från Palestiniernas sida. Sett ur det perspektivet blir filmen intressant.

Kurlar Vadisi: Filistin har haft stor framgång i Turkiet och klev snabbt upp på förstaplats över mest sedda filmer på bio 2011, trots förödande kritik i media.
För oss västerlänningar har det varit knepigt att komma över filmen, till nyligen då den släpptes med engelsk text, som torrent.

Samtidigt som jag sitter och tittar på filmen uttalar sig en annan människa i filmbranchen, Lars von Trier, på filmjippot i Cannes. Han säger sig gilla judar men inte Israel. Han fortsätter med att tala om sitt tyska arv och sina sympatier för Hitler. Och kallar sig själv för nazist. Och ännu en gång tänds facklorna och drevet går, även om von Trier som bekant provocerar och skämtar…
Vissa saker skämtar man inte om, helt enkelt.

http://svtplay.se/v/2430759/se_nar_von_trier_chockar_askadarna_vid_presskonferensen_i_cannes
http://en.wikipedia.org/wiki/Valley_of_the_Wolves:_Palestine
http://thepiratebay.org/torrent/6387075/Valley_Of_The_Wolves_Palestine_2011_(eng_subs)_DvDScR_Xvid_-_TaR
http://www.youtube.com/watch?v=Z2MZ2e_RDbs
http://en.wikipedia.org/wiki/Defamation_(film)

Filed in Kultur, Okategoriserade | | Comments (4)

En ding ding värld

torsdag, maj 12, 2011

För en tid sedan uppmärksammade viss media att Sagolikt bokförlag lanserat politiskt korrekta barnböcker. Bland dessa återfinns sagan om Jösta och Johan, två homosexuella giraffer som mest av allt önskar sig att bli föräldrar. Det är snart gjort att föreställa sig att kommunala genuspedagoger gnuggar händerna och ålägger förskolor runt om i landet att köpa in ovan nämnda litteratur.
Men Sagolikt bokförlag är inte ensamma i sin gärning att indoktrinera de små. OLIKA förlag gillar också politisk korrekt barnlitteratur. Här återfinns bland annat boken ”Allan och Mike”. En recensent, Lisa Hamfors, skriver:

Faktum är att man inte tänker på att det är två pojkar som leker en klassisk flicklek, utan man ser bara två barn som tar hand om varandra och har en rätt bra dag på dagis. Och det är ju så det ska vara, böckerna ger oss en annan bild av hur pojkar kan leka UTAN att det görs en stor grej av det. Det är helt enkelt bara Allan och Mike på promenad.

För att ingen förskoleanställd ska gå vilse och bli en smula politiskt inkorrekt tillhandahåller OLIKA förlag handledning via sin hemsida. Nedan ett exempel:

Vi tycker att könsrollerna är för snäva och ser likheter över könsgränserna likväl som olikheter mellan individer, och vi ser även att barn behöver ges större möjlighet att utvecklas fritt och få tillgång till fler färdigheter.

OLIKA förlag nöjer sig inte bara med att sprida sina verk och stå upp för normbrytande litteratur, utan vill även att andra ska göra exakt lika. Därför har OLIKA förlag startat ett upprop mot förlaget Egmont. Förlaget Egmont ger bland annat ut tidningar som riktar sig till barn. Två av dessa heter Emma och Goal. OLIKA förlag anser att Egmonts tidningar utgår från ”förlegade och förminskande traditionella könsroller som skapar färre möjligheter för både flickor och pojkar och ett sämre samhälle för oss alla” och att tidningarna ska dras in.
Det intressanta i sammanhanget: här gäller inte längre OLIKA förlags tankar om mångfald och olikhet. Det gäller bara viss olikhet, viss mångfald.

Den politiskt korrekta agendans aktörer börjar tappa mark. Pendeln svänger sakta tillbaka mot traditionella normer och värderingar. Vi kan se det inom politiken i Europa, i viss media, i opinionsmätningar osv. Steg för steg bort från PK- agendan. Självklart går inte allt på en dag. Som en människa i livsfara gör de politiskt korrekta allt de kan för att överleva. Men det blir bara mer och mer desperata tilltag som begagnas. Och fortfarande tror de att folk inte ser igenom dumheterna…

Att notera: Jag tillhör en generation som växte upp utan politiskt korrekta genuscertifierade böcker så jag har med andra ord begränsade färdigheter, därav eventuella språkliga brister i denna text….

Filed in Kultur, Okategoriserade, Samhälle | | Comments (8)

Aequitas et Veritas

onsdag, maj 4, 2011

På bloggen Rent Principiellt skriver Lennart Svensson:

Är man kristen är man antisemit. Well, då är jag väl antisemit då. Som kristen anser jag iaf att judarna bör ångra sig och ta emot Kristus. De behöver för den skull inte uppge sin judiska identitet…

Bloggen Rent Principiellt

Den heliga Katolska kyrkan, skapad av Jesus Kristus genom Petrus, följer på sin pilgrimsfärd på jorden Guds bud och vilja, inte det moderna samhällets värderingar. Därför blir det debatt och konflikt mellan de politiskt korrekta och de troende. Men kritiken mot judarna har egentligen bara ifrågasatts på allvar under senmodern tid. Augustinus, Tomas av Aquino, Innocentius III, Gregorius IX och Innocentius IV, bland många andra, har i förtydligat Kyrkans hållning i denna fråga långt innan dagens PK-samhälle såg världens ljus.

Den av människan skapta kyrkan har också varit kritisk mot judarna, inte minst Martin Luther, som gav ut skriften Judarna och deras lögner. Men det var långt innan Helle Klein och hennes kumpaner satte den kyrkans agenda.

All denna avoghet mot judarna bottnar naturligtvis i den skuld judarna självmant ådrog sig i samband med Kristi avrättning.

Et respondens universus populus, dixit: Sanguis eius super nos, et super filios nostros.

Douay Rheims: Matteus 27: 25

I modern tid så hanteras fakta lite mer varsamt än tidigare. Påven menar i sin senaste bok att judarna inte kan kollektivt beskyllas för Kristi död. Man måste samtidigt inse att Påven skriver sin bok som privatperson och de insikter han förmedlar behöver inte nödvändigtvis överensstämma med Kyrkans. För samtidigt lär Kyrkan ut att kollektiv skuld är något som drabbar alla:

I Paulus efterföljd har kyrkan alltid lärt att man inte kan förstå det omfattande elände som drabbar människan, liksom hennes böjelse för det onda och hennes utsatthet för döden, utan att man tar hänsyn till Adams synd och det faktum att han har givit vidare åt oss en synd som vi alla berörs av genom vår födelse. Den innebär ”själens död”. I kraft av sin trosövertygelse ger kyrkan dopet till syndernas förlåtelse även åt små barn som inte har begått någon personlig synd.

Katolska Kyrkans Katekes

Det är naturligtvis inte upp till människor att avgöra straff för synder. Judarna lever idag och det genom Guds stora barmhärtighet. Precis som vi andra. Vad det gäller blodsskulden så är det inte vår fråga. Det är mellan Gud och judarna.

Men ovan nämnda leder eventuellt till funderingar kring vad som är rätt och fel för en Kristen, även om det är först på Domens dag som vi blir varse konsekvenserna av vårat handlande. Till dess har vi Kyrkan och Guds bud som vägleder oss.
Frågan ställs på sin spets i filmerna The Boondock Saints I och II. Två bröder, djupt troende Katoliker, beger sig ut på ett korståg för att rensa ut synden. Med andra ord begår de själva kardinalsynd för att befria världen från synd. Ett moralist dilemma? Även om de troende bröderna på många sätt upplevs som moraliskt korrekta och tilltalande, är de långt från några helgon. Benediktinregeln efterlevs inte med någon större emfas och i första filmens inledning går bröderna fram till altaret – mitt under mässan! Filmiskt mycket dramatiskt, men självklart otänkbart i verkligheten.
Nå, filmen appellerar till människors mörka sida, där hämndbegär lurar i skuggorna. Samtidigt så vill filmskaparen berätta något viktigt – om vikten att resa sig mot orättvisor och synd.

Filmskaparen, Troy Duffey, har haft en riktig berg- och dal bana till karriär. Efter framgångarna med The Boondock Saints så har Duffey hamnat i en rad konflikter med folk i mediabranschen, bråkat och stökat. Dessutom har han uttalat sig negativt om judarna. Och då blir man inte långlivad i Hollywood. Man ska inte bita den hand som föder…
Det märkliga är att om Duffey, som av Hollywood och skvallerpressen utmålas som en trögskalle och buffel, känner ett avog mot judarna, så har han dolt det väl i filmerna The Boondock Saints. Det hade naturligtvis aldrig blivit några filmer annars, så helt korkad är han visst inte.

Avslutningsvis kan filmerna rekommenderas. Inte för inspiration men som diskussionsunderlag kring moralfrågor.

Hänvisningar
The Boondock Saints officiella sida med trailer, foton, intervjuer m.m. finns här.
“Overnight” , dokumentärfilm om Troy Duffys karriär finns att beskåda på You Tube.
Benedektinregeln
Martin Luthers ”Judarna och deras lögner” finns att läsa on-line här.
Helle Klein om antisemitism

Filed in Okategoriserade | | Comments (3)

Om jämställdhet

söndag, maj 1, 2011


Den politiskt korrekta agendan kan, för gemene man, vara svårfångad. Visserligen hörs en hel del konstigheter i media om att tand- och läkarvård ska vara gratis för vissa människor i landet, man kan ställa sig undrande till varför skolavslutningen inte längre hålls i kyrkan eller varför studielån ska vara förmånligare för vissa studenter. Men på det hela taget är det svårt att se någon slags agenda, någon röd tråd.
Det kräver lite tid och engagemang för att hitta information som kan balansera upp den bild som Aftonbladet och TV4 söker få människor att anamma. Det är inte alltid lätt att hitta den tiden, de flesta har fullt upp med att amortera lån, arbeta och uppfostra barn.
På senare tid har det dock blivit mer uppenbart att media och institutioner inte längre hymlar om den politiskt korrekta agendan. Och agendan går före allt: yttrandefrihet, demokrati och sanning. Stefan Bokström, ABC/SVT, uttalade sig nyligen till tidningen Nationell Idag på följande sätt:

Det är ingen nyhet förrän etablerade medier rapporterar om det.

Ett sådant uttalande hade varit otänkbart för tio år sedan. Media är fullt medveten om att de sätter spelreglerna och värderingarna i samhället.

På bloggen Oskorei kunde man för en tid sedan läsa: ”Det har länge varit känt att feminismen är den svagaste länken i det politiskt korrekta idékomplexet.” Det har naturligtvis att göra med sådana saker som att feministerna ena stunden värnar om kvinnan och utmålar alla svenska män som potentiella våldtäktsmän, men i nästa stund omfamnar massinvandringen trots att ett ”strukturellt” könsförtryck medföljer detta fenomen.
Att feminismen, där jämställdhetsfrågan är central, är den svagaste länken i det politiskt korrekta idékomplexet vet de politisk korrekta, och media, naturligtvis om. Taktiken för att få människor att ändå anamma dess agenda är att förleda. Genom olika kampanjer, där ofta mediala kändisar figurerar, söker man legitimera sina mål. Det blir ungefär såhär: ”Kan den där trevlige Martin Timell bygga ett hus så kan jag” fast ”Om Unni Drougge, Rickard Sjöberg och Johanna Graf tycker det där är bra så tycker jag det också”.
Att jämställdhet är långt från en parameter om hur mycket mannen respektive kvinnan är hemma med barnen inser de flesta. Och de politiskt korrekta har insett att det blir ett jädra liv om man tvingar människor, genom politiska beslut, att stanna hemma från arbetet. Därför söker man parallellt påverka opinionen.
Jämställdhet är alltså en värderingsfråga men den politiskt korrekta agendans förespråkare saknar förmågan att leverera konstruktivt kring dessa värderingar. På kampanjsidan www.klartjagskavarahemma.se, med TCO som avsändare, är alltså paradnumret antal dagar männen är föräldralediga. Enligt beräkningar kommer det dröja 31 år innan Sverige är jämställt, fullt ut. Om man anser att föräldraledighet påvisar jämställdhet alltså. TCO gör uppenbarligen det. Men man gör även ett försök att påverka hur människor värderar jämställdheten, ur ett föräldraledighetsperspektiv, genom en rad påståenden. Påståenden som väcker en rad frågor.

Exempel från artikeln ”18 skäl att vara hemma”

Du är normal och ansvarstagande. Det är inget konstigt att vid en viss tidpunkt i livet vilja ha barn. Att ta hand om dem visar att du tar ansvar.

Betyder detta att alla män som är föräldrar, men som arbetar, är onormala?

Du blir en mästare på att improvisera. Kolikskrik hela nyårsafton, so what? När du får barn rasar idealbilderna av världen samman. Du lär dig acceptera verkligheten och göra det bästa av den.

Svart bälte i improvisation? Och verkligheten? Om jag bor i Rosengård, kommer jag då acceptera bilbränder, stenkastning och våld och göra “det bästa av det”?

Du kommer närmare barnets mamma. Ni delar erfarenheten och ansvaret med varandra.

Ok. När då? Någon måste väl arbeta, antar jag? Hur blir det någon skillnad?

Du blir extra stresstålig. Ytterst få händelser får dig ur balans när du levt med barn hela dagarna. Vad är väl ett jobbigt möte jämfört med kräkande barn i snöstorm på E4-an?

Några studier på detta? Kan man sätta upp det på CVn?

Du kommer att älska ditt jobb (ännu mer). Att ta hand om småbarn är en utmaning som slår de flesta arbetsuppgifter. Efter detta är det inte längre någon större ansträngning att jobba.

Visst. Att flippa burgare på McDonalds kan bli kul. Inte alls jobbigt.

Du är snart tillbaka. Tiden går fort – även på jobbet. Säg att du stannar hemma i 6 månader. Innan chefen hunnit blinka så är du tillbaka.

I vilken stat då? Den som inte tillämpar marknadsekonomi? Eller: var finns sådana chefer?

Om jag för en stund inte raljerar så kan jag konstatera att ovannämnda argument är rätt fåniga. Däremot är det sunt att både mannen och kvinnan i ett förhållande inser sin föräldraroll och agerar utifrån familjens bästa. Oavsett vad staten och media har på agendan.

Kampanjsidan finns här
www.klartjagskavarahemma.se

Relaterat
Tanja Bergkvist blogg
Oskorei

Filed in Samhälle | | Comments (8)

Att överleva

lördag, april 2, 2011

Nyligen publicerade Jonas De Geer ett inlägg under rubriken ”Diskussionsunderlag”. Fokus i de råd som De Geer angav handlade i mångt och mycket om att tillskansa sig kunskap och förhållningssätt för att kunna överleva i en framtid där det senmoderna samhället har kollapsat. De som på allvar inser vikten av de råd som De Geer angav, bör vara intresserade av att fördjupa sig i praktiska spörsmål.

Under 70- och 80- talen växte den så kallade Survivaliströrelsen (Överlevnadsrörelsen) fram i USA. Enkelt beskrivet kan man säga att rörelsens medlemmar och organisationer söker hitta lösningar och göra förberedelser inför en kommande kris. Den kris som väntas varierar beroende på vilken individ eller grupp inom rörelsen man tillfrågar: det kan handla om naturkatastrofer, religiös domedag, invasion av Ryssarna eller liknande. Naturligtvis attraherar Survivialiströrelsen ett antal foliehattar, utan tvekan, men om man kan bortse från detta finns mycket kunskap och information att hämta. Kort reflektion: att jag genom detta inlägg åstadkommer en situation där hela den nya högern i Sverige plötsligt bosätter sig i skogen likt UNA- bombare förefaller mig osannolik, vilket gör att jag är ämnad att fortsätta skriva. Därmed inte sagt att en flytt till landsbygden är dumdristig, tvärtom. Lite sunt förnuft och konsekvenstänk är på sin plats i dessa sammanhang.

Nå, för att överleva en total kollaps av samhället krävs inte bara att man kan fiska eller jaga. Här behövs även kunskap inom grundläggande medicin, odling, skydd mot faror, kunskap om hur man bygger, renoverar, hemskolar sina barn, sköter sin hälsa och så vidare.

En av föregångarna inom Survivaliströrelsen är författaren Kurt Saxon. Denne är mest känd för att ha publicerat bokserien The Poor Mans James Bond, där man bland mycket annat kan lära sig tillverka gift, bygga ett maskingevär, konstruera bomber och tillämpa självförsvar. Boken blev känd för att personer med högerextrema åsikter råkade vara kunder till Saxons förlag och ansågs genom ägandet av litteraturen vara potentiella faror för sin omgivning. Men Kurt Saxon har aldrig varit någon bombgalning eller uppviglare. Han har en helhetssyn på samhället och insåg tidigt att det senmoderna samhället höll på att falla sönder. Att kunna försvara sig i en framtid är grundläggande för överlevnad. Därav den kontroversiella bokserien. Men Saxon har framförallt fokuserat sin gärning på att ge ut tidningen The Survivor, som idag finns som inbundna volymer. I stort är The Survivor återtryck av gamla, pålitliga handledningar från allt man behöver veta om växthus, isstacksfrysar, sol- och vattenenergi, konservering, rening av vatten, hur man lagar skor, slipar knivar och så vidare. Saxon har även gett ut böcker om kemi, gamla leksaker och en guide för husmödrar.

Att de böcker som Kurt Saxon gett ut bör samsas med ett klokt urval av klassisk skönlitteratur, poesi, Bibeln och Kyrkofädernas skrifter samt filosofi är något som undertecknad vill rekommendera.

Ett sista tips, till den hängivne, är att läsa Philip Hoags ”No such thing as Doomsday”. Kanske blir det ett trädgårdsprojket till sommaren?

Länkar

http://survivalplus.com/dropship/dvd_sale.htm

http://www.survivalcenter.com/


Filed in Okategoriserade | | Comments (2)

La damnation de Faust – värdigt återgiven på Metropolitan

torsdag, augusti 12, 2010

Under hösten 2009 har Hector Berlioz opera, byggd på Johann Wolfgang von Goethes drama Faust, spelats på The Metropolitan Opera i New York. Operan såg dagens ljus första gången 1846 och har sedan dess spelats världen över.
Berlioz har haft stort inflytande som kompositör och även påverkat utvecklingen av den moderna orkestern med sin ”Grand Traité d’Instrumentation et d’Orchestration Modernes,”en teknisk beskrivning av instrument som används företrädelsevis av västerländska musiker.
Franz Liszt och Richard Wagner beundrade Berlioz arbete. Wagner påpekade även den påfallande etnocentriska Europeiska karaktären som Berlioz angav, och hade gemensamt med denne.

Det fulländande utforskandet av Faustlegenden är en mäktig resa i operans tecken. 1828 läste Berlioz den första delen av Faust och skrev senare i sina memoarer att ”den fantastiska boken fascinerade mig från första stund. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Jag läste den överallt, vid måltider, på teatern och på gatorna”. Redan året därpå började Berlioz dra riktlinjerna för en opera med Faustdramat som utgångspunkt.
De tidiga föreställningarna blev inga succéer, det var först när den fullbordade operan, ”legende dramatique” som Berlioz etiketterade sitt verk, framfördes 1877 i Paris som genomslaget kom. Berlioz blev under sin livstid aldrig nöjd själv med uppsättningarna. Han menade att operahusen saknade teknik och möjlighet att framföra operan så som han föreställt sig. Kanske hade han uppskattat The Metropolitans Operas uppsättning långt mycket mer?

För den som inte är bekant med La damnation de Faust eller Goethes verk kan operan beskrivas enligt följande:
Den åldrande och deprimerade Dr. Faust begrundar naturens återfödelse, men inser att han själv aldrig kommer att uppleva lycka. Mephistopheles erbjuder Faust möjligheten att bli ung och vis igen, att Faust önskemål och drömmar ska uppfyllas. Faust accepterar erbjudandet och de båda ger sig av på en resa. Vid kanten av Elbe visar Mephistopheles Faust en vision av en vacker kvinna – Margareta. Faust blir omedelbart förälskad och träffar slutligen Margareta. För att ses ostörda ordnar Faust ett sömnmedel som Margareta ger sin mor. Modern dör av en överdos och Faust, då inte vid Margaretas sida, ger sig beslutsamt av för att rädda henne från galgen. Lurad av Mephistopheles återser Faust aldrig Margareta. Istället för att rida till hennes hem leder Mephistopheles Faust till helvetet. Margareta hängs, men blir upptagen i himlen. Kvar i helvetet brinner Faust.

Uppsättningen på The Metropolitan Opera är en väl avvägd blandning. Det ursprungliga dramat, med Faust betänkligheter, pakten med djävulen och det tragiska ödet, är troget Goethes verk.  Däremot har modern teknik gjort att operan väckts till liv. Digitala dekorer flyttar åskådarna runt i ett dystert och påtagligt landskap.  Vi ser framför oss Faust ensam på en öde och mörk scen sjunga om sin oförståelse för människorna som går i krig för att erhålla ära och hjältemod. I nästa stund vandrar soldater lodrätt upp för en digitaliserad bakgrund där Elbes sjögräs sjuder. En mäktig och mycket berörande scen.

Huvudsponsorerna till Le damnation de Faust heter Solomon i efternamn. Dirigenten Levin. Och de flesta namn på sponsorerna till The Metropolitan Opera ser med få undantag lika ut. Men trots att judiska intressen inte sett med blida ögon på västerländska kompositörer med starkt nationellt patos och särskilt operor med västerländska värderingar, har uppsättningar av detta slag inte varit ovanliga de senaste åren.

The Metropolitan Opera planerar att framföra Wagners Der Ring des Nibelunge år 2012. Alltså ett kontroversiellt beslut då judiska intressegrupper ifrågasätter uppförandet av Wagners operor, i synnerhet Der Ring des Nibelunge. Trots att Wagner själv inte sagt ett ont ord om judarna sedan 1883. Ett talande exempel kring kontroverserna rörande Wagners verk är operan i Los Angeles nyligen framförda Der Ring des Nibelunge, där obligatoriskt ramaskri och protester följde föreställningen. Carie Delmar, operakännare och kritiker, uttalade sig i San Gabriel Valley Tribune : “His [Wagners] music was, like, a soundtrack for the Holocaust.” Det Delmar glömmer bort att nämna är att vid de få tillfällen då Wagner framförts har scenografin och innehållet förvanskats markant, i jämförelse med verkens ursprungsuppföranden och kompositörens vision . Ett närliggande exempel på detta är uppsättningarna av Wagners opera på Kungliga Dramaten 2008-2009, som även gick ut via SVT.
Ett annat exempel: dirigenten Daniel Barenboim spelade stycken ur Wagners Tristan och Isolde i Israel 2003. Att framföra Wagner i Israel offentligt är förbjudet enligt lag och en hätsk debatt uppstod, trots att Barenboim tillfrågat sin publik innan orkestern spelade stycket (och delar av publiken valde att lämnade lokalen innan framförandet). Kan det bli mer uppenbart: den samtida konst- och kulturscenen, som påstår sig vara tolerant och liberal, visar raka motsatsen när det gäller tolerans för västerländska värden och kulturarv.
Protester till trots, operorna sätts upp och intresset är stort. Glädjande nog är The Metropolitans uppsättning troget verkets ursprung och Faustlegenden framförs på ett genuint och ingjutande sätt. Publiken på The Metropolitan denna kväll, en homogen grupp i övre medelåldern, tycks inse sina förfäders enastående bidrag till det västerländska kulturarvet och förblir en trogen publik.

Foton: La damnation de Faust © Marty Sohl/Metropolitan Opera

Filed in Kultur | | Comments (5)

Resa till absurditetens ände

måndag, september 6, 2010


I texten ”I sagornas värld” beskrev jag hur barn- och ungdomsböcker har omredigerats och censurerats utifrån ett politiskt korrekt perspektiv. Det finns åtskilligt att återkomma till i ämnet, men det är inte bara barn- och ungdomslitteraturen som är drabbad av det senmoderna samhällets värderingar. Även vuxenlitteraturen får sin beskärda del av det politiskt korrekta, även om det då sker på ett mycket mer subtilt sätt.

Ett praktexempel är författaren och läkaren Louis-Ferdinand Céline, (född Louis-Ferdinand Destouches, 1894 – 1961). Céline kom från en fattig bakgrund och växte upp i Paris förorter. Han blev meriterad soldat under första världskriget och hyllad som hjälte. Efter att ha ådragit sig skador och förklarats invalid, läste han till läkare och öppnade praktik. Under sin livstid bedrev Céline läkarpraktik av och till i Frankrikes fattigare förorter. Under ett år, 1916-1917 arbetade han åt Sangha-Oubanghui Company och var stationerad i Kamerun. Det finns mycket lite information om vad han gjorde i Kamerun, men det uppdrag han tycks ha tilldelats tycks ha misslyckats och Celiné lämnade Afrika efter bara ett år. Han återvände till Frankrike och arbetade som lärare med uppgift att bekämpa tuberkulos.

Parallellt med sitt arbete som läkare skrev Céline ett antal romaner som beskriver, ofta skrivet på slang, författarens barndom, ungdomsår och erfarenheter från kriget. Célines beskriver en mycket säregen värld där ett burleskt persongalleri figurerar och författares alter ego, trots sin pessimism och förvirring, tycks vara den enda sunda punkten i tillvaron. Céline beskriver fantasifyllda, spännande, tragiska och galna berättelser på ett sätt som för dåtiden bröt mot det konventionella.
Men Céline var långt från någon urflippad liberal eller anarkist. Hans verk talar i botten om en längtan efter ordning, trots författarens uppenbara förtjusning för udda personer och händelser.   Till Célines mest uppmärksammande verk räknas Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ände) 1932 och Mort à crédit (Död på krita) 1936.

Under 30- och 40- talet skrev Céline ett antal böcker, senare kallade ”pamfletter”, där författarens uppfattning om den destruktiva påverkan judarna hade på samhället framkommer. Pamfletterna, Bagatelles pour un massacre , 1937, L’École des cadavres ,1938 och Les Beaux draps 1941, tvingade Céline att fly Frankrike när de allierade ockuperade landet. Detta trots att Céline hade varit mycket kritisk mot Hitler och närmast kan beskrivas som vän av fascismen och nationalist. Han var fransman ut i fingerspetsarna, med allt vad det kan innebära. Céline tillfångatogs under flykten från Frankrike och blev satt i husarrest i Danmark under ett år. Han återvände 1951 och levde ett tillbakadraget liv fram till sin död 1961.

“Mannen som levde två gånger. Eller, en anarkistisk och rasistisk författares död och uppståndelse, en reaktionär revolutionär men ändå modern kritiker av framstegsläran, en vild hund utan husse som efter lång tids ylande mot månen förvandlades till varg, visade sina tänder, bet men gick från att jaga till att be, blev fördriven, jagat, fångad och bestraffad. Men allt det där fick inte honom att bli tam.”

- Stenio Solinas (fritt översatt av undertecknad).

Trots Célines starka åsikter om judarna, kritik av det liberala samhället och hans kompakta motstånd mot modernismen, har hans färgrika och säregna författarskap influerat många av efterkrigstidens författare, bland dessa Gunter Grass, Charles Bukowski och Irvin Welsh.
Vid flertal tillfällen har Célines namn förekommit i sammanhanget Nobelpriset i litteratur. Röster från politiskt höger och vänster, anarkister, författare, kulturkritiker och en stor skara läsare har gång på gång sökt få med Céline på listan av kandidater . Bakomliggande orsaker kan bara spekuleras i. Det behövs dock ingen kärnfysiker för att räkna ut att Célines sympatier för de nationella och fascisterna ligger honom i fatet. Även de verk som etiketterats antisemitiska som gavs ut under 30-talet. Som många insett delas Nobelpriset ut till personer som kan klassificeras som minoritet av något slag. Av föreslagna kandidater återfinns, exempelvis, personer av judisk börd i 18% av fallen. Det i och för sig betyder inte mycket om man inte sätter det i relation till att det judiska folket utgör en marginell del av världens befolkning.

Man kan alltså diskutera de bakomliggande orsakerna till att Céline aldrig fick upprättelse och det genomslag hans författarskap förtjänar (även om han sina åsikter till trots faktiskt åtnjuter en viss status bland författare, filosofer och konstnärer). En intressant jämförelse kan göras med en annan författare som skrivit en smula kritiskt om det judar, men som trots det fick Nobelpriset i litteratur: Ernest Hemingway. I romanen The sun also rises (Och solen har sin gång), 1926, utmålas den judiska karaktären Cohen som socialt motbjudande, labil och nyckfull.

Céline utgör ett gott exempel vad det gäller författare som opponerar sig mot det moderna samhällets dogmer och vilka konsekvenser det kan få. Men det finns andra författare vars verk ifrågasatt regim, liberalism, socialism, humanism, etnicitet, brottlighet etc. som även de fått stryka på foten. Några exempel nedan, från USA:

Brave New World, Huxley
Skolbiblioteken i USA har förbjudit boken. Någon officiell förklaring till detta har undertecknad inte lyckats spåra.

Catch-22, Heller
Skolor i Texas, Ohio och Washington har förbjudit boken. Den anses ”farlig”.

Huckleberry Finn, Twain
Förbjuden av Illinois, Pennsylvania, Iowa, Virginia, Texas då boken anses vara rasistisk till vokabulär och innehåll.

A clockwork orange, Burgess
Förbjuden att använda i skolor i Rhode Island, Colorado, Alabama på grund av ”vokabulär”.

Nedan några länkar till ytterligare exempel.

Länkar
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/forfattare-kanner-sig-censurerade_4436275.svd
http://www.realisten.se/2010/04/25/forfattaren-anders-jacobsson-censureras-av-bonniers/
http://www.youtube.com/watch?v=FWhrHKBcPYM&feature=related
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_books_banned_by_governments

PDF på nätet
Bagatelles pour un massacre
Fransk
http://www.quellehistoire.com/docu/bagatelles.pdf
Engelsk
http://www.vho.org/aaargh/fran/livres6/CELINEtrif.pdf

Céline, filmklipp
http://www.youtube.com/watch?v=ObdyM9GHjdc
http://www.youtube.com/watch?v=RfgQDbbiCYA&feature=related

Lästips:
Celiné- liv och tankesätt, Ekerwald (Norstedts)

Filed in Kultur | | Comments (8)

Folkbildning – från lärande till indoktrinering

tisdag, september 28, 2010

Folkbildning är en från början nordisk kulturföreteelse. Uttrycket för folkets bildning skiljer sig mellan de nordiska länderna men den gemensamma institutionen är folkhögskolan – en fri skolform för vuxna medborgare vilkas livserfarenhet är grunden och utgångspunkten för vidare studier.

Idégivaren till folkhögskolan var prästen och förkunnaren NFS Grundtvig. I romantikens anda såg han det danska folket med ett språk och en gemensam kultur som en nationell enhet. Upprinnelsen till Grundtvigs koncept var dennes reaktion mot den danska kulturen och utbildningens influenser från Tyskland under 1800-talets första hälft. Grundtvig ville ställa folkbildningens ”levande ord” mot epistemologi och latindrill. Grundtvigska traditionen har allt sedan dess varit starkt företrädd inom folkhögskolorna i Danmark och Norge. Svenska folkhögskolor har även de inspirerats av Grundtvig men dennes andliga förkunnande, där begrepp och termer som väckelse och ”hjärtats bildning” förekom, passade inte riktigt i det svenska samhället. Allmänt kan man säga att den danska folkbildningen härrör ur den romantiska traditionen medan den svenska kommer från 1700-talets upplysning.
Grundtvig var i hög grad inspirerad av romantikens idéer men han var även kristen. Den svenska folkbildningen har och andra sidan varit, och är, inspirerad av Kants idéer. Den har ett starkt rationellt drag jämfört med den danska, dvs. ”förståndets bildning” framför ”hjärtats bildning”. Den var, och är, också mer inriktad på bokliga studier och självverksamhet. Studiecirkeln framhävs som den mest typiska formen för folkbildning i Sverige och kan påstås vara en svensk uppfinnig, ett nationellt särdrag inom folkbildningen.

Man brukar påstå att den svenska folkbildningen har sina rötter i de klassiska folkrörelserna – frikyrkorörelse, nykterhets- och arbetarrörelse. Studiecirklar och folkbibliotek växte fram parallellt med dessa. Men folkhögskolan uppstod med bondeklassens nationella och politiska strävan. De första folkbildningsprojekten genomfördes dock innan folkrörelserna uppstått och byggde på en patriarkalisk bildningssyn.

Folkrörelsernas påverkan styrde folkbildningen i en ny riktning i samhällets utveckling. Den klassiska benämningen bildning ”för folket” fick tillägget bildning ”genom folket” genom Oscar Olsson. Olsson, även kallad ”studiecirkelns fader”, myntade begreppet självbildning. Den grundläggande tanken var att bildning ”för folket, genom folket” skulle leda till att folkrörelserna kunde åstadkomma samhällsförändringar genom sina medlemmar. Folkbildningen blev således en del av en kulturkamp där rådande uppfattningar och normer utmanades. Kopplingen till arbetarrörelsen gjorde att merparten av all profan folkbildningsverksamhet blev starkt socialistiskt färgad. Olsson själv var socialistiskt präglad, politiskt aktiv inom Socialdemokraterna och uttalad humanist.

Då folkrörelserna gjorde anspråk på och sedan övertog folkbildningen etablerades två teser: ”Folkbildningen ska vara fri och frivillig” samt att folkrörelserna inte åtar sig något, utan tar, på eget initiativ, sin uppgift.

Bildningstanken var inte ny när den svenska folkbildningen tog form. I Europa hade idén om människans bildning lagts av bland andra Kant, Hegel och Rousseau under perioden 1760-1820. Det var först hundra år senare som dessa idéer omformades och implementerades i norden.

Till en början var studiecirkeln, som idag påstås ha använts som begrepp över hundra år, ett redskap som arbetarna kunde dra nytta av. Tillsammans lärde sig arbetarna att räkna, läsa och skriva. I senare skede kom även språkstudier, slöjdstudier och kulturarrangemang in i arbetarnas folkbildning. Men under 1900- talet anammade folkrörelsernas förespråkare, och därmed folkbildningen, teser ur den kulturmarxistiska skolan. Idag kan man se folkbildningens aktörer inte bara som starkt influerade av socialismen utan även som framträdande aktörer inom den liberala och politiskt korrekta idévärlden.

Under 1900-talets första decennier var folkbildningen en utbredd och vedertagen form av utbildning. En utbildning på någon av Sveriges folkhögskolor ansågs vara en god merit och förutsättning för att erhålla en position i samhället. Många av de människor som engagerade sig i folkbildningen under 30-, 40- och 50- talen blev senare politiker, tjänstemän eller erhöll andra viktiga befattningar i samhället.

Ända fram till mitten av 1900-talet var folkbildningen i händerna på folket. Sedan kom förändringar. De personer som tagit position inom politiken, via folkbildningen, ansåg att utbildningsformen var så viktig att staten borde stötta den på olika sätt, inte minst ekonomiskt. Naturligtvis togs initiativet i all välmening, men bidraget till de etablerade folkbildningsorganisatörerna, studieförbund och folkhögskolor, ledde till att dessa blev strikt styrda av statens bidragssystem.

I den vidaste mening kan man påstå att bildning är den utvecklingsprocess varje människa genomgår. Den utvecklingen sker inte i isolation utan är påverkad av det samhälle hon lever i, den miljö hon är uppvuxen i och det arv hon bär på. Individen tillägnar sig information, upplevelser och erfarenheter varpå hon förkastar viss kunskap, antar ny. I den bemärkelsen är bildning något som finns i mötet mellan individens erfarenhet och de kollektiva som människan gjort. Detta sker där människor möts: i hemmet men även i offentligheten: på arbetsplatser, samlingsplatser, i föreningar. När de västerländska samhällena växte fram och demokratiserades etablerades dessa ”offentligheter” för fritt meningsutbyte. De blev förutsättningar för att folket skulle kunna delta i gemensamma angelägenheter i samhället.
När Sverige utvecklades mot parlamentarism och industrialism uppstod det likande typ av offentligheter. Skillnaden från Europas bildningsplattform låg i att det i Sverige var arbetarklassen som bar fram dessa offentligheter.

Man brukar ofta framhäva att studiecirkeln är en form av studier som tillåter erfarenhetsutbyte och att folkbildningen lägger deltagarnas erfarenheter till grund för studierna. Men bildning är samtidigt något mycket mer omfattande än dess sociala former. Människan har förmågan att skriva, avbilda och förmedla sina erfarenheter och sprida sin egen uppfattning. Tidigare ansågs det vara välutbildade människor som kunde ägna sig åt dessa former av kultur, medan den stora massan stod utan insyn eller möjlighet. De personer inom de tidiga folkrörelserna som talade om folkets rätt till bildning såg ingen större skillnad på olika former av kultur. De menade att det fanns ett gemensamt mänskligt kulturarv som var förbehållet en liten grupp eller ett fåtal i samhället och att detta arv skulle bli en tillgång för alla. Det som sågs som ett privilegium för få som skulle erövras och bli allas möjlighet.

I dag finns tio studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige. Dessa finansieras i stor utsträckning av skattemedel. Fler studieförbund är på väg att etablera sig, bland dessa Ibn Rushd på vars hemsida, www.ibnrushd.se, man kan läsa följande:

”Vår vision är att islam ska vara en självklar del av Sverige. Det ska inte vara något konstigt att vara svensk muslim. Vår uppgift är att stärka muslimer i Sverige och att ge ickemuslimer mer kunskap om islam.”

Nedan citat ur rapporten ”Ibn Rushd- ett nytt studieförbund” av docent Lisbet Eriksson:

”Ur den synpunkten finns det väl utrymme för en ny nisch möjligen /…/ Vi
har genom samarbetsavtal organiserat så väldigt många utav de muslimska
grupperna, speciellt de bosniska och vi fortsätter att skriva avtal med sådana
organisationer. Där kommer vi att uppleva en stark konkurrensyta och
det gör vi redan. Hitintills upplever vi att vi har segrat, men inte självklart
att vi gör för evig tid. Ibn Rush har försökt, speciellt i Örebro, att få in dem
under sin hatt, men vi har gått till motoffensiv och lyckats behålla dem.”

Utöver att ett nytt studieförbund, vars demokratiska plattform eventuellt kan ifrågasättas, är det oroväckande hur den socialistiska och kulturmarxistiska doktrinen som Oscar Olsson tillförde folkbildningen har vuxit sig stark och innebär att samtliga folkhögskolor och studieförbund idag har en agenda med integration och mångkultur som ledstjärnor. Detta oavsett om studieförbundens eller folkhögskolornas ägare råkar vara borgare eller socialister. Att staten i sin tur pumpar in miljontals kronor i folkbildningen gör situationen än värre. Skattemedel går dagligen till mångkulturella möten, stöd till invandrarföreningar, multi-kultifestivaler, afrikansk dans och mycket annat inom samma sfär.

En föreställning att studieförbundet och folkhögskolorna skulle ha någon form av självaktning och inte följa den politiskt korrekta agendan, utan rentav öppna upp för en genuin demokratisk dialog, går snart i kras genom att ta del av information om de gemensamma projekt aktörerna driver. Nedan två exempel från webbsidan www.typisktsvenskt.se :

”Sverige är julgran och Kalle Anka på julafton, majbrasa, midsommarstång och många små grodor.
Sverige är kräftor, kebab, bagels, sushi, nygrillad röding och falukorv.
Sverige är hängmörat kött, saltat kött och inget kött alls.
Sverige är demonstranter och syjuntor.
Sverige är gult och blått, rött och grönt, rosa och ibland lite grått.
Sverige är ja och nej och nja och lagom. Jättelagom!
Sverige är å ena sidan. Å andra sidan.
Sverige är massor av språk och mängder med dialekter.
Sverige är landsbygd och by. Tätort och förort. Och en och annan storstad.
Sverige är åker och äng, skog, mera skog, sjö, himmel och hav och allt däremellan.
Sverige är dyslektiker, elektriker och skeptiker.
Sverige är minoriteter och mexitegel, bandybollar och studiecirklar.
Sverige är kyrktuppar och moskéer, lösgodis och fredagsmys.
Sverige är tulpaner och turbaner, folkdräkt och spritt språngande naket.
Sverige är lika och olika. Och lika olika.
Sverige är och ska vara omtanke och kunskap, respekt och empati.
Sverige är och ska vara åsiktsfrihet, jämställdhet och demokrati.
Framför allt är och ska Sverige vara frihet för alla. Här ska alla ha samma rätt att existera och utvecklas. Här ska det finnas acceptans för olikheter.
Ingen annan bestämmer vem du är. Det gör du själv!
Så typiskt svenskt! Så typiskt bra!”

”Det finns partier i Sverige som bygger sin politik på människors rädsla för det okända, som vill lägga beslag på och definiera vad som är svenskt. Händelseutvecklingen i Europa, med en allt djupare etablering av extremistiska partier, är ett faktum också i vårt land. Intoleransen har fått ett politiskt alibi och därigenom skapas en slags normaliseringsprocess där åsikterna smyger sig in bland både politiker och allmänhet. Vem säger ifrån, innan det är för sent?
Var inte passiv! Visa var du står. Att möta människor och förmedla kunskap är det bästa vi kan göra för ökad jämlikhet och mångfald.”

Från samma webbsida:
”Den 21 juni hölls ett inspirations-möte för upropet Alla lika värde – Typiskt svenskt på hotell Malmen i Stockholm.Folkbildningsförbundets Maicen Ekman och Cristine Cars-Ingels läste uppropet.
Inspirationstalade gjorde: Kajsa Lindohf, Expo, Monica Stolpe Nordin, Studieförbundet Vuxenskolan, Robert Bronett, cirkusdirektör och Jacqueline Kothbauer, journalist och affärsutvecklare inom sociala media.” 

Det bör tilläggas att stor del av den folkbildning som bedrivs idag fortfarande består av träslöjd, vävning, läscirklar om historia, kultur, släktforskning osv. Många människor söker sig till studieförbunden för att förkovra sig i traditionella folkbildningsämnen, utan att vara särskilt politiskt engagerade. Men vad som serveras deltagarna är ett svammel av politik, folkbildning och indoktrinering. Eller vad sägs om en träslöjdscirkel där deltagarna tvingas sätta av en viss del av studietiden att diskutera och förhärliga mångkulturen?
Man kan helt enkelt säga att folkbildningen står i särklass vad det gäller att driva politisk korrekthet. Andra aktörer som media, politiska partier och organisationer bleknar i jämförelse.

I sin ursprungliga form är folkbildningen en utmärkt metod för individen, gruppen och samhället i stort. En ärlig, öppen dialog ger deltagarna en insikt i hur andra ser och förhåller sig till olika ämnen, situationer och idéer. Det sociala blandas med information, vilket förankrar kunskapen hos deltagarna på ett sätt som andra studier ofta inte lyckas med. I folkbildningen finns också respekt för avvikande åsikter och yttringar. Det finns ingen åsikt som är ”rätt” eller ”fel”.  Men detta är dagens folkbildningsaktörer inte beredda att tillämpa.

Kommentarer:
Nedan finns en sammanställning över var skattemedel går inom folkbildningen och där finner vi att Studieförbundet Ibn Rushed erhöll 13 300 t.kr 2010 medan ett annat nytillkommet studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet, erhöll 56000 t. kr. Den som vill förkovra sig ytterligare i statistik, ekonomi och folkbildningens politiska agenda behöver inte leta länge efter uppgifter. Ta en titt på länkarna nedan.

Folkbildningsrådets fördelning av folkbildningsanslaget 2010 (tkr)

10 studieförbund 1 636 982

Grundbidrag (60%) 970 849

Kulturbidrag (10%) 161 808

Förstärkningsbidrag för deltagare med funktionsnedsättning

eller brister i svenska språket (12%) 194 170

Verksamhetsbidrag (18%) 291 255

Bidrag i särskild ordning

Studieförbundet Ibn Rushd 13 300

Kulturens Bildningsverksamhet 5 600

150 folkhögskolor 1 576 435

Basbidrag, 550 tkr/folkhögskola 82 500

Utvecklings- och profileringsbidrag,

300 tkr/folkhögskola 45 000

Volymbidrag

(867 497 deltagarveckor x 1 480 kr) 1 283 895

Förstärkningsbidrag för deltagare med funktionsnedsättning

eller brister i svenska språket 161 600

Fortbildningsinsatser för personal 940

Gemensamma insatser 2 500


Folkbildningsrådet 46 202

Myndighetsuppdrag 24 200

Särskilda insatser inom flexibelt lärande 8 432

Medlemsuppdrag

Folkbildningsnätet 5 300

Folkhögskolornas informationstjänst 7 270

Folkbildning – Learning for Active Citizenship 1 000


Länkar:
http://www.studieforbunden.se/Pdf/Valsatsning_2010/Exempelsamling_olikheter_berikar_100301.pdf
http://www.abf.se/Om-ABF/Medlem-i-ABF/Medlemsorganisationer/

Folkbildningsrådet

http://www.folkbildning.se/Folkbildning/

http://www.folkbildning.se/Folkbildning/Studieforbund/
Rapporten ”Ibn Rushd- ett nytt studieförbund” av docent Lisbet Eriksson finns att hämta som PDF på Folkbildningsrådets hemsida.

Filed in Kultur, Samhälle | | Comments (11)

Den senmoderna helbrägdagöraren

fredag, oktober 15, 2010


Att en förskjutning av normer pågår i samhället är uppenbart för många människor. Den som tvekar kring påståendet kan enkelt upplysas genom att jämföra innehållet i dagens tv-program, dagstidningar, radio och politiska utspel med motsvarande som gjordes för ett par- tre årtionden sen. Exempelvis kan man enkelt se att kärnfamiljen hamnat ur fokus och att minoritetsgrupper fått ta större plats med sina frågor, framför majoritetens, är påtagligt.
Men i ett samhälle som saknar gränssättning, regler och normer blir det svårt att leva, även för den mest inbitne liberalen. Principfast skulle denne aldrig påstå att struktur leder någon vart, men är troligtvis förvånansvärt strukturerad i sin vardag. Det är ju inte så konstigt: struktur är ett fundament för att människor ska kunna existera.
Men ändå. Det går åt skogen. Och inte kanske främst för vurmarna av det mångkulturella, liberala samhället. PK- eliten alltså. De har eventuellt större tålamod med mångkulturens negativa effekter, i den mån de befattas med dessa. Men för ”Svensson”. Svensson har, trots årtionden av indoktrinering från politiker och media, fortfarande kvar en plattform av uppfostran att luta sig mot. En känsla för rätt och fel höljer sig i ett dunkel i det djupt omedvetna. Det känns helt enkelt inte helt bra att sonen åker på Pridefestival eller att grannen blivit transvestit. Eller att skolan slutat fira avslutningen i kyrkan. Eller att dagis erbjuder genuscertifierade barnböcker.
Nått lurt är det Svensson, eller hur?

Men räddning finns. En patriark som leder alla förvirrade Svensson på rätt väg. En liberal med en touch av disciplin: självklart godkänd av liberala mediakrafter. Hans namn är Dr Phil.
Denna tv-profil, med en enorm kroppshydda, sympatiskt tonläge och oantastligt resonemang, har gjort en stor succé i hemlandet USA och internationellt. En aldrig sinande ström av människor kommer för att få handpåläggning av detta senmoderna ”helgon”.

Vilka är det då som kommer och varför, kanske man kan undra? Ja, det är inte bögarna, inte transvestiterna, inte de kvinnliga prästerna eller de judiska Nobelpristagarna. Och det är inte för att diskutera könsbyten eller problemet med stockkonservativa människor som fortfarande läser Döda Vita Män.  Nej, det är Svensson som kommer. En amerikansk medelklass som helt enkelt gått vilse i det senmoderna samhället nya värderingar. Och frågorna är inte alls upp åt väggarna. Det handlar om att fadern dricker för mycket alkohol, att ungarna får stryk, att man inte kommunicerar inom familjen och att svärmor är jobbig. Helt enkelt rätt jordnära, vardagliga problem.

Det är klart oroväckande att se hur illa människor far på grund av årtionden av massiv propaganda från media, av att kyrkan kopplat sig fri från sin egen historia och tradition och hur politiker har missunnat majoritetsgruppen i befolkningen.  Resultatet?  Vanliga ”Svensson” har tappat koncepten totalt så att de behöver vägledning i de mest basala spörsmål om beteende, ansvar och plikt. Att Svensson någonstans längst med vägen tappat insikten om att hustrumisshandel är negativt, att det är mindre bra om ungarna skolkar från skolan, att om fadern dricker så kan det leda till problem för inte bara honom, utan alla i hans omgivning. Och så vidare. Att media, genom Dr Phil och andra aktörer, sedan gör pengar på allt detta lidande (alltså en egenproduktion) är högst beklämmande. Men inte det minsta förvånande.

Dr Phils hjälpande råd och vägledning är inget storslaget. Vem som helst med någorlunda bildning ser igenom hans tillvägagångssätt omedelbart. Det doktorn gör är att helt enkelt att damma av en gammal, numer sällan använd ”metod”: sunt förnuft. Han vägleder Svensson genom att tillämpa rationellt tänkande och implementera moral och ansvar.

Allt detta går naturligtvis att förvånas över. Själva fenomenet Dr Phil.
Att Dr Phils besökare kan upplevas som ”dumma amerikaner”, även om dessa människor egentligen bara är en förvirrad medelklass.
Att sunt förnuft inte längre är just sunt förnuft.
Att det mest grundläggande i samhället inte längre verkar anses grundläggande.

Men det stannar inte där.

Dr Phil, med sitt sunda förnuft, har gjort sig själv till en idol. Någon som alla dessa Svenssons ser upp till. Publiken verkar till synes leva i föreställningen om att doktorn satt med svar på alla gåtor och problem, ett helgon som genom ord skapar mirakel.

Tro nu inte att dessa Svenssons hjälpta av Dr Phil helt plötsligt blir kärleksfulla, ansvarstagande och disciplinerade medborgare. Nej, så snart de är hemma igen startar farsen om (detta bekräftas också i tv-serien då flera personer återvänder – med nya problem). Det är som om en Dr Phil vore tvungen att bo i varje hem som har det minsta problem. Som om att utan doktorns kloka ord faller familjer och samhälle sönder.
Visserligen kommer många säkert till rätta med de problem som aktualiserats hos doktorn. Men i alla andra situationer? Ja då är det fara och färde.

Skrattet fastnar i halsen. Inte för att Dr Phil gjort sig en förmögenhet på sådant som många, trots allt är det många som fortfarande använder sig av sunt förnuft fortfarande, upplever som självklarheter. Inte för att media skapat och utnyttjat denna situation. Men för att dekadensen gått så långt att visionen om att kunna normalisera samhället igen börjar kännas väldigt avlägsen.

http://www.youtube.com/watch?v=FLCIrizzFGM&feature=related

Filed in Okategoriserade, Samhälle | | Comments (13)

Idolen

fredag, november 19, 2010

To be the minority of one does not mean that you are mad

För en tid sedan hade jag nöjet att vara konferencier för ett möte som Motpol höll i Stockholm. Tre föreläsare var inbjudna och dessa presenterades alltså av undertecknad. Dagarna innan mötet hade jag funderat en del på begreppet idol. Ursprungligen kommer ordet från grekiskans eidolon, dvs. bild, och innebar gudabilder eller föremål som dyrkades som gudomligheter. Min tolkning, som antagligen kan ses som ett resultat av uppväxten i ett senmodernt, sekulariserat samhälle, är mindre dramatisk. Förebild skulle jag föredra att använda framför idol. Och de föreläsare som talade på Motpolmötet är just det för mig mig – förebilder. Människor som visar mod, integritet, kunskap och vilja- trots att de råkar ha en diametralt motsatt åsikt än många andra.

De förebilder som många av dagens unga har, och för den del rätt många i andra ålderskategorier, är långt från gudomliga. De faller inte heller inom ramen för definitionen förebild – någon att se upp till.
Jag har tidigare tagit upp exempel från aktuell media och gör så även denna gång: under hösten och vintern visas programmet Idol på TV4. Programmet- en musiktävling- består, som ni säkert vet, av ett par olika delmoment. Först en gallring av det stora antalet omdömeslösa sökande, sedan en putsning av de utvalda kandidaterna och till sist korandet av en vinnare. Programmets jury anser därmed att de korat ett musikaliskt geni- en idol.
Så är naturligtvis inte fallet.
Utöver den inledande delen, där en inhuman verbal nedbrytning av de (o)förmågor som hoppas bli idoler, genomförts så ställer juryn en rad krav som inte kan hänföras till deltagarnas eventuella musikaliska kvalitéer: påvisat scenspråk, val av låt, publikkontakt. Jo, det är ju så att dessa ”idoler” inte sjunger något som de själva skapat, de sjunger andras låtar. Man kan säga att det är en direktsänd kareokeföreställning varje fredag, där kandidaterna lämnat sin integritet bakom sig för att bli klädda, tillrättavisade och förnedrade – av fri vilja. I stort något man skulle kunna göra med en hamster eller marsvin, om man var envis nog att fostra dessa länge nog.

Visst finns det fullt med dårar i världen och tydligen vill många av dessa vara med i TV. Men det är oroväckande när vi ser hur många människor det är som verkligen uppskattar dessa ”idoler”. I sin brist på integretet och identitet, påklädda modevärldens senaste plagg, med håret stylat ska ”idolerna” representera någon att se upp till. Har de gjort behjärtansvärda insatser i samhället? Har de visat med engagemang och intellekt att de har både hjärta och hjärna för alturistiska mål? Nej, inget av detta. De har lånat ut sin kropp och röst till musikindustrin.

Naturligtvis är det inte bara i programmet Idol som ”idolerna” koras i media. De återfinns i andra andefattiga produktioner som Big Brother, Robinson, Färjan, Ensam mamma söker, Farmen osv.

Låt oss tänka efter: hur många offentliga personer, som klassas som kändisar idag, har gjort något konstruktivt och påtagligt för att uppmärksammas och hyllas som förebilder? Du kommer inte på många va? Det beror på att de människor vi ser i tv-rutan är kända för att de är kändisar. De kan inget och de är inget, mer än destruktiva schabloner som smetar av sin brist på integritet och mänsklig värdighet som ett klister på unga människors förhållningssätt och drömmar.

Filed in Kultur, Samhälle | | Comments (5)

Om kompatibilitet

onsdag, januari 5, 2011

Liberalen Birgitta Ohlsson från Folkpartiet var nyss i tv-rutan. Hon talade engagerat om att romernas situation i Europa måste förbättras. Det hon syftar på är det generösa ekonomiska erbjudande som Franska staten erbjuder romer som flyttar från landet. På sin hemsida och i debattartiklar kallar Folkpartiet detta erbjudande för kollektiv deportering. Man kan ju undra om den fria marknaden, som Folkpartiet ändå står för, inte gäller i alla avseenden. En part betalar en annan part för att utföra något är liksom en naturlig del av den fria marknaden.

Folkpartiet hävdar att romerna tillhör en av de mest utsatta grupperna i världen. Därmed förbises utsatta kristna, numerärt överlägsna naturligtvis, utan omsvep… Numerären har dock ingen större betydelse egentligen, utsatt är utsatt, oavsett antal. Men ändå. Att påstå att några är mer utsatta än andra, det är verkligen en gråzon, särskilt med tanke på att det är folkvalda som uttalar sig.
Hur som helst: Folkpartiet och Ohlsson är upprörda. Men Frankrike är inte först att ha tröttnat på romerna. Ungern var tidigt ute att motsätta sig romernas livsstil och så även Rumänien.

Rationellt tänkande människor tror knappast att flera Europeiska nationer helt plötslig får för sig att en viss grupp människor ska utsättas för påtryckningar eller diskriminering. Motsättningar föranleds oftast av någon form av konflikt. I fallet med romerna så kan man snart se att romsk kultur påbjuder traditioner och beteenden som inte är kompatibla med västerländska samhällen.

Här hade det varit trevligt att kunna hävda att orsaken till de Europeiska nationernas handlande bottnade i försvarandet av västerländsk tradition, arv, kultur, historia, sed osv. Men så är inte fallet. Det hela bottnar i att romernas kultur inte är kompatibel med marknadsstyrda samhällen.

Isabel Fonseca, som är till hälften romsk och till hälften judinna, beskriver i sin bok “Begrav mig stående – zigenarna och deras resa” (Ordfront förlag, 1998), den romska kulturen. Eller zigenska kulturen, om man refererar till Fonseca själv, vilket jag framgent gör. Men det Fonseca söker åstadkomma med sin bok, ett slags glorifierande av den zigenska kulturen och förhoppning att skapa förståelse för denna, blir istället ett konstaterande över att vissa av de ”fördomar” människor kan ha kring zigenarna är, helt enkelt, fakta och inte fördom.

Det kan vara intressant att i sammanhanget konstatera att Folkpartisten Birgitta Ohlsson inledde ett tal vid Europarådet i Strasbourg den 20 oktober 2010 med ett citat från Fonsecas bok, vilket, om inte annat, påvisar att hon sannolikt har läst boken och därmed inhämtat följande information:

- Att upp till hälften av alla zigenska män sitter eller har suttit i fängelse.
- Zigenska kvinnor gifter sig i regel vid åldern 12-13 år för att sedan leva livet hårt arbetande eller barnafödande – det hör till traditionen att män inte får arbeta.
- Som andra minoritetsgrupper ser zigenarna själva familjen som det absolut viktigaste och nationen de råkar befinna sig i är bara ett ”värdland” som kan brukas och utnyttjas efter behag.
- Männen, som alltså inte får arbeta, tjänar sina pengar genom att t.ex. importera och sälja bilar till Gadje (lättlurade icke-zigenare) eller genom att erhålla bidrag från värdlandet.

Och det klart. I ett kapitalistiskt samhälle, där allt kretsar kring konsumtion och arbete, passar det naturligtvis inte så bra med människor som föredrar att slå dank, lura folk och leva på bidrag. Men i detta fall så frångår Ohlsson och Folkpartiet en av sina viktigaste ideologiska frågor, om den fria marknaden, och söker plocka poäng genom att vara politiskt korrekta. Tragiskt.
Ännu mer tragiskt, kanske, är att de Europeiska nationer som nu sagt ifrån på skarpen, inte gör det av rätt anledning.

En stilla fundering, avslutningsvis, kan formuleras som en fråga: om Europas nationer inte längre vill låta zigenarna stanna, vart tar de vägen? Kanske till ett land där zigenarna fritt kan fortsätta sin livsstil? Till ett land som till vilket pris som helst låter dem göra detta, även på bekostnad av den egna befolkningen? Finns sådana länder?

Not:
Uppgifterna ovan är hämtade ur den engelska upplagan av Fonsecas bok. Hur påståendena lyder i den svenska översättningen är jag osäker på, med hänvisning till det inlägg där jag skrev om publicisternas förmåga att skriva om och förändra litteratur.

Några intressanta länkar:
http://svtplay.se/v/2136120/om_romernas_situation
http://www.france24.com/en/20100830-france-hortefeux-besson-roma-crime-deportation-racism
http://www.dailymotion.com/video/x9quwc_gypsy-people-cingeneler_lifestyle
http://www.liveleak.com/view?i=3ee_1280445049
http://www.dailymail.co.uk/debate/article-1105510/It-racist-state-gypsy-camps-frequently-cause-increase-crime-mess–statement-fact.html

Filed in Samhälle | | Comments (14)

Om konsekvenser

måndag, januari 10, 2011


Utan att vilja dra för stora växlar vill jag idag söka belysa konsekvenserna av ett senmodernt samhälle. Eller mer precist: ge exempel på de beteenden och attityder ett samhälle utan gränser och normer kan skapa.

Vi kan enkelt spåra människors omdömeslösa handlingar genom att förkovra oss i den dagliga nyhetsrapporteringen. Däremot återser vi sällan rapportering av konsekvenserna för dessa beteenden. Ofta beror det på att det sällan uppstår några betydande konsekvenser för omdömeslöst beteende, så vida de omdömeslösa inte uttalat sig negativt om mångkulturen eller minoriteter, vill säga.
Ett färskt exempel: kvällstidningen Expressen skrev nyligen om musikern Nicklas Strömstedts kvinnoaffärer. En underton finns kring att Strömstedt kanske varit väl promiskuös i sina dagar. Samtidigt går Expressen inte fullt ut med den tesen och det är ju inte konstigt: varje vecka möts landets kvällstidningsläsare av goda råd kring sex och samlevnad, det ena rådet mer vulgärt än det andra. Det blir en frontalkrock om tidningen skulle söka vara både frigjord och moraliserande. Men man gör sina försök.
Därför kanske det inte är så märkligt att det i samma anda också dyker upp en rad bisarra tv-program. Man kan påstå att dessa program fyller flera funktioner: dels för att stärka ego-kulturen i samhället, den extremliberala inställningen till vad det gäller människors fria vilja och hur den ska (ut)nyttjas. Men samtidigt: ett medialt klimat som frammanar det mest otrevliga, ansvarslösa och djuriska i människor, kan vid en viss tidpunkt, när människor fullständigt tappat koncepten, vända på klacken och skapa en freakshow av samma människor.

Med risk för att uppfattas som någon som sitter framför tv:n i allt för stor utsträckning, vill jag åter igen hänvisa till ett program:
Vår huvudperson i dagens freakshow heter Noah och återfinns i tv-serien ”Is she realy going out with him”. En serie som bygger på att dokumentera par där den ena parten motsvarar en ”normal” person (men det är långt från att dessa individer skulle kunna kallas normala, men det är i viss mån en subjektiv bedömning jag gör här) och den andra en fullständigt utflippad motsvarighet.
Vår vän Noah är en ung man som tror sig kunna göra sig ett namn i Hollywood genom att producera en filmserie som ska läggas ut på nätet. Noahs vänner, en samling udda figurer, söker sporadiskt filma olika saker för att få till serien, till synes utan någon struktur. Noah söker samtidigt få sin flickvän Ariel, som finansierar Noahs projekt, att kyssa en annan kvinna framför kameran. Utan några som helst ”godtagbara” skäl. När detta misslyckas så går Noah och vältrar sig i lera. Ja, på riktigt.

Noah själv tycks inte ha förmågan att analysera sin egen situation och/eller beteende. Och han beter sig egentligen bara som han blivit uppfostrad – av ett senmodernt samhälle. Han tar inget ansvar, han sätter sig själv i fokus framför andra, han har bristande empati (troligtvis på en rad olika nivåer) och han har svårt att se kopplingen mellan sitt eget beteende och de konsekvenser detta ger. På ett sätt är Noah ett slags arketyp för de unga idag. Han må vara ett extremfall i mångt och mycket (that´s good tv), men ett klart och tydligt mönster kan man se om man jämför Noahs beteenden med många av dagens unga.  De beteenden och attityder jag talar om är alltså inte samma sak som ”tonårsrevolt”, vilket är ett sunt inslag i en människas utveckling.

Nu är det så att det finns en lång rad dårar som kan porträtteras på ovan nämnda sätt och vår vän Noah är sannolikt inte ensam i den (extrema) galenskapen. Det är uppenbart då tv-serien ”Is she realy going out with him” har blivit en långkörare på MTV. Däremot har jag inte förkovrat mig vidare och kommer säkerligen inte att göra så, men för den intresserade kan länken nedan följas eller så kan serien beskådas både på MTV och Kanal 5.

http://www.mtv.com/shows/is_she_really/episode.jhtml?episodeID=165040#moreinfo

Filed in Okategoriserade, Samhälle | | Comments (12)

Céline revisited

tisdag, mars 29, 2011

För en tid sedan skrev undertecknad ett inlägg om författaren och läkaren Louis-Ferdinand Céline. Det återfinns här. Tre av Célines verk: Bagatelles pour un massacre, L´École des cadavres och Les Beaux draps omnämndes i inlägget. Dessa verk, även kallade pamfletterna, har en smått mytomspunnen historia som nyligen fått ny fart.
Pamfletterna avfärdas snart av litteraturkännare som antisemitiska, men det ger en väldigt förenklad bedömning av verken. Visserligen innehåller samtliga pamfletter kritik mot judarna men är i högsta grad ett upprop mot andra världskrigets förödande konsekvenser (underförstått: för de Europeiska folken) och det moraliska förfallet i dåtidens Franska kultur och politik.
När Nationalsocialisterna ockuperade Frankrike förbjöds pamfletterna raskt och Céline hamnade i en prekär situation. Han var inte populär hos Nazisterna trots sin kritik mot judarna (Céline var även kritisk mot Hitler vilket man kan anta vägde tyngre i Nazisternas uppfattning om författaren) och efter kriget blev han dömd som landsförrädare då han inte tagit aktiv ställning mot ockupationsmakten. Han ansågs ha ”jobbat för Nazisterna”. 1951 återvände Céline till sitt hemland, efter ett år i husarrest i Danmark, och levde sedan ett stillsamt och undandraget liv till sin död, tio år senare. Efter Célines död tillföll författarens upphovsrätt till släktingar, vilka konsekvent avvisat samtliga erbjudanden om återtryck av de beryktade pamfletterna. Man kan inte klandra dem, de vill naturligtvis till varje pris undvika att bli utpekade som Célines antisemitiska släktingar. De kan knappast vänta sig någon nyanserad debatt kring verken, trots att Céline var en välkänd och beryktad författare.

Céline är svår att fånga i en beskrivning, man kan inte förenkla honom till antisemit. Han är envis motståndare mot modernismen, mot det moraliska förfallet och totalitära stater. Samtidigt är persongalleriet i dennes böcker ofta bohemer, fritänkare och radikaler. Man kanske kan beskriva honom som en representant för traditionalisterna – en människa som värderar sin frihet högt, som slår fast att traditioner, religion och kultur är byggstenar i samhället som man ej bör rucka på och att varje människa har och får, utifrån ovan nämnda som ram, möjligheten att forma sitt liv.

Men åter till pamfletterna. Under många år fanns originalutgåvor av verken att återfinna i Paris boklådor längst med Seine. Med tiden sinade naturligtvis exemplaren och priserna sköt i höjden. Under sex års tid har undertecknad hört sig för hos de flesta av dessa försäljare, av och till, men aldrig ens fått en hänvisning. Till nyligen. Ett modigt piratförlag har trotsat upphovsrätten och beslutat sig för att dessa litterära guldkorn åter igen ska se dagens ljus. Verk av en författare som vid många tillfällen varit på tapeten när Nobelpriset i litteratur kommit på tal, kan inte hållas från sina läsare. Alltså, nyutgåvor finns i Paris boklådor igen. Men de är inte tillåtna att säljas. Eller ägas. De går inte att köpa via nätet. Men frågar man försäljarna vid boklådorna artigt och ser pålitlig ut, förevisas man snart verken, som ligger väl dolda i lönnfack bakom andra böcker. Och har man ett par tusen att hosta upp kan man snart skratta sig lycklig över sina inköp. Det är en tidsfråga innan marknaden sinar igen- endast 100 exemplar av varje pamflett ska vara tryckta.

För de som inte är på resande fot eller vill ta sig en förhandstitt, finns pamfletterna sedan länge utlagda på nätet.

Les Beaux draps
http://ia600308.us.archive.org/33/items/LesBeauxDraps/LFCDraps.pdf

L´École des cadavres
http://vaultbreaker.webs.com/Louis.ecole%20des%20cadavres.pdf

Bagatelles pour un massacre
http://www.vho.org/aaargh/fran/livres4/bagat.pdf (Fransk)
http://www.vho.org/aaargh/fran/livres6/CELINEtrif.pdf (Engelsk)

Se även Oskoreis inlägg om Céline här.

Filed in Kultur, Okategoriserade | | Comments (0)